MarathonMia drog vidare med sin rallymazda i förmiddags precis som den sista förnimmelsen av gårdagens oxfilé lämnade tungan. Jag och Grabben visste inte riktigt vad vi skulle ta oss för så vi begav oss iväg på en walkabout. Vi upptäckte att vi hade precis 1 timme på oss innan bussen skulle lämna Båstad med slutdestination Torekov och på den ville vi sitta. Sagt och gjort, vi packade ryggsäcken med vatten, kreditkort och powerbars och åkte till Skåne.

På min semesterlista står Skåneleden mellan Torekov och Båstad. Jag läste någonstans att den skulle vara fin och ursprungligen var min önskan att springa den. Men vi tog den gåendes idag. Jag vet inte riktigt hur långt det blev för Nikeklockan bestämde sig för att dra sin sista batterisuck vid 20 km och då kunde vi ana kallbadhuset i Båstad. Så jag gissar på att vi gick runt 23-24 km någonstans.

De första 8 km var helt klart bäst: de gick längs vattnet och över massa klappersten och kohagar. Kossorna stog lite kors och tvärs över stigen och jag var först inte helt säker på att de ville flytta sig utan motstånd. Men det gick fint. På ett ställe, när vi gått runt 17 km, så var vi tydligen inne i en kohage med Highland cattle men den skylten upptäckte jag först när vi steg ur hagen. Tur var väl det – jag som precis överkommit min korädsla, men de där Highland cattlekreaturen är inte lika människovänliga…

Från kilometer 8 och framåt var Skåneleden rätt tråkig. Vi följde de orangea markeringarna som gick lite genom inlandet men man kan tydligen gå en blå led på en bilväg längs vattnet också. De orangea markeringarna tog oss genom åkrar, fält och skog som var som skog mest är. På ett ställe hittade vi visserligen både blåbär och lingon men jag är ingen vidare bärplockartjej så det imponerade inte riktigt det heller. Och om jag ska fortsätta vara lite gnällig så kan jag konstatera att Nike Free inte är någon vidare terrängvandrarsko, passformen är lite för bred för det. Däremot skulle jag ha den på mig om någon skulle tvinga mig ställa upp i Footrally.

När vi kom fram till Båstad efter ett evighetslångt joggingstråk längs havet var vi både törstiga (jag) och hungriga (Grabben). Jag hade druckit en Fanta i Hovs Hallar och så delade vi på en Powerbar med chocolate brownie-smak. De sista 2 kilometrarna var jag sömning från gårdagens balkonghäng fram till 3-tiden på nattkvisten och det satt fint med en Ramlösa mango i hamnen i Båstad innan vi skulle gå den sista kilometern till bilen och se om vi hade fått en p-bot för att vi inte gjort vår walkabout på under 3 timmar. Det hade vi inte, så därför blev det väldigt mycket slutet gott – allting gott, på den här dagen.

Det är lite mer än 5 månader kvar till årsskiftet, men jag har redan deklarerat ett nyårslöfte. 2012 ska bli året då jag cyklar. Efter att ha sett Erika trilla djupare och djupare i cykelhålet har jag bestämt mig. Jag vill också cykla och ha roligt. Dessutom måste jag hitta på ett vettigt alternativ till löpningen. Jag kan inte komma på något bra att träna imorgon, förutom just löpning, och det har jag tränat lite för många dagar i rad för att det egentligen ska vara förnuftigt. Varierad träning är trots allt den bästa träningen. Eller om det var den som blir av, men jag är nog ett steg ovanför i den trappan.

Cykeln har jag, så den mest grundläggande förutsättningen är fixad. Nu gäller det bara att cykla lite också. Emil påminde mig om att jag inte tränar lika mycket spinning längre och visst är skillnaden markant mot för några år sedan då jag inte gjorde annat än tränade spinning. Jag hoppas kunna öva på lite cykling inför mitt nyårslöfte, och sedan när det blir kallt och ska jag bli en spinningist igen. Om några månader får ni gärna påminna mig om allt detta. Det finns en liten risk att jag glömmer.

Idag är det i allra högsta grad sommar av den allra svenskaste sorten och det är långt till höst och kyla. Jag har badat i vågor och druckit bubbelvatten på Bettans Bar medan solen sken på alla som laddade med filtar och grillning inför kvällen i sanddynorna i Tylösand.

Några kilometer med mina Merrell Trail Gloves bjöd på löparglädje ända ut i tårna. De första hundra metrarna kändes sisådär. Sedan blev det bara bättre och bättre.  Strandskogen i Lynga gör mig aldrig besviken. De första kilometrarna går både uppför och nedför medan de sistra slingrar runt i skogen bland träd och rötter. Fantastisk avslappnad löpning med skönt driv i benen och skön känsla i kroppen. Semesterkänsla. Vi toppade med glass i Möllegård. Idag var den f a n t a s t i s k t god. Jag valde hallon, blodapelsin och någon smörkolavariant som egentligen hade ett fräsigt italienskt namn. Semestervänligt – ja. Lowcarbvänligt – nej. Undrar om hårda intervaller kan råda bot på kolhydraterna i kroppen? Eller så får de sakta försvinna så som de vill.