När vi stack ut klockan 16 var det mörkt. Supermörkt. Och det stormade utanför dörren – även om dagens tidigare spöregn Ã¥kt vidare nÃ¥gonstans. Men det är lustigt hur stormen liksom bedarrar nÃ¥gra minuter efter det att man stuckit näsan utanför dörren och gÃ¥tt ut. Varje gÃ¥ng samma sak. Det är som att man inte märker det när man väl börjat springa. Ja, om det inte blÃ¥ser motvind förstÃ¥s. DÃ¥ märks det r e j ä l t.
Jag sprang med Grabben och han är bra som sällskap när det ska hÃ¥llas ett visst tempo eller springas fartlek. Det blev nÃ¥gra tempoöpningar uppför backar och mellan lyktstolpar och formen känns grymt mycket bättre nu än pÃ¥ länge. Det har gÃ¥tt bättre och bättre hela hösten, och allra bäst pÃ¥ loppet i Amsterdam i höstas. Jag ska fortsätta träna fart och ett och annat löppass och se hur tiderna utvecklas i vÃ¥r. Det är extremt sällan jag hakar upp mig pÃ¥ vad klockor och prylar ger mig för siffror – och mitt PB-lopp i Amsterdam sprang jag helt utan klocka och mellantider. Frihet i ett par löparskor!
Efter dagens fartlekspass Ã¥kte vi till fantastiska Pio Country Club. Det är väldigt speciellt det där stället. Jag var där pÃ¥ julbord för 2 Ã¥r sedan och det är nog det bästa julbord jag ätit. BÃ¥de dÃ¥ och nu. Fast som vanligt är det alltid första tallriken som är godast. PÃ¥ Pio har de mÃ¥nga olika sorters lax, till exempel confiterad lax eller lingongravad eller kanelgravad – förutom alla de där vanliga sorterna. SÃ¥dant gillar jag.
Det är förresten 26 träningspass kvar till nyÃ¥r – och ungefär lika mÃ¥nga dagar.