Jag fortsätter med mitt HIITande. Eller intervaller som jag kallat det förut. Same same. Kom till gymmet lite senare än jag tänkt mig eftersom jag fastnade framför datorn och cykelletandet. Och så var jag tvungen att ringa KarinTri och få lite input till mina funderingar. Jag ogillar velighet och min egen velighet ogillar jag desto mer. Jag är ett fan av magkänsla och tror att den styr oss rätt i de flesta av våra beslut.

Jag stegade in i gymmet 18.30 och hade 30 minuter på mig. Bestämde mig för cykelintervaller. 3 minuters uppvärmning och sedan 1 minut intervall följt av 1 minuts vila de resterande 27 minutrarna. Kändes svettigt och effektivt!

När jag kom hem dammade jag av GymGlams tränings-DVD ”17 minuter” och körde coreprogrammet. Magövningarna brände fint och jag sneglade på valkarna i spegeln. De finns där och de är tydliga och leker rövare när jag slarvat med maten. Ge mig ett par smörgåsar och de lägger sig som en snygg volang över byxlinningen. Bearnaisesås å andra sidan bränner fettet på baken. Ändå är det kolhydrater hjärnan får för sig att den vill ha. Den ropar efter bröd och makaroner med ett sug som känns ända ut i fingerspetsarna. Gah!

Hade en finfin matvecka förra veckan och det är dags att hitta tillbaka. Det är inte så svårt när jag väl är på rätt spår, det gäller bara att hacka över växlingsområdet och hitta dit.

Såhär ser jag ut när jag fastnat i soffan och letar cyklar!

Jag blir lite trött på min velighet ibland. Att flytta till Halmstad var ett lätt beslut jämfört med mitt cykelköp. Som ännu inte blivit av.

Den 29 juli 2009 dök mitt första cykelinlägg upp på bloggen. Jag skulle köpa racer! Jag hade hittat en snygg Trek som verkade bra. Den fanns att köpa i en butik i Linköping. Men det blev aldrig av att jag köpte den där cykeln. Varför vet jag inte riktigt.

Den 14 juni i år dök mitt andra cykelinlägg upp på bloggen. Jag skulle återigen köpa en racer! Först var det en Scott Speedster S30 jag siktat in mig på, men senare dök tankarna om en Cyclocross upp. I början var jag väldigt engagerad och googlade runt på en massa cyklar och fick hjälp att hitta lämpliga alternativ. Favoriten blev en Trek som fanns i Varberg. Men det blev aldrig av att jag köpte den där cykeln. Varför vet jag inte riktigt.

Eller jo, jag tror att jag vet. När saker och ting blir för jobbiga så skjuter jag på det. Inte jobbigt som i svettigt – utan jobbigt som i omständigt. Jag gillar inte omständighet. Jag vill att det jag sysslar med ska vara lika rakt och enkelt som löpning. Inte en massa meck och krångel liksom.

Att köpa cykel har visat sig vara krångligt. Cyklocrosstreken i Varberg finns (eller kanske fanns?) bara i storlek 58 och 60 och enligt ett test jag gjorde så är de lite för stora. För egen del tror jag att jag mätt fel. Men ungefär där dog min cykelmotivationen. Det blev för omständigt.

Nu har cykelköpstankarna börjat leva upp igen. Förmodligen för att jag inte kan springa och för att det är för jäkla tråkigt att träna inomhus. Jag vill vara ute! Och så läser jag om både Orka Mera-Annas och KarinTris cykelturer och jag vill ju också. Men det är ju det där med krångligheten då. Och att det är dyrt och att jag inte ens vet om jag kommer cykla särskilt mycket. På plussidan finns faktorer som att cykling är grymma långpass, att jag kanske kan hitta en klubb att cykla med och att det är skonsam träning (så länge jag inte trillar…)

Nä, nu ska jag googla lite mer cyklar. This story will be continued!

Jag hann ner till gymmet en sväng innan de stängde för den dagliga sommarsiestan. Satte mig på cykeln och trampade igång. Det känns som om jag bor på den cykeln nuförtiden. Jag hade hellre sprungit bort några intervaller på löpbandet, eller ännu bättre – sprungit bort några kilometrar utomhus. Men… man tar det man har. Eller så går man och hittar på en massa undanflykter. Och så går det åt fanders.

Jag vill inte åka till fanders så jag försöker ändra min inställning. Att motionscykla är kul. Det är bra träning. Annars skulle väl aldrig Anja motionscykla så himla mycket. I reportaget där vi fick följa landslaget inför OS såg vi henne cykla på balkongen i Monaco. Senast igår cyklade hon på ett tidningsuppslag på Bosön (tror jag att det var). Jag har inget emot att cykla – men rumpan domnar bort efter ett tag och det är oskönt.

Jag lyssnade till Mia Thörnblom idag. Jag har aldrig fastnat för henne, men jag kan uppskatta vissa saker hon säger. Och känna igen mig i det. Som det där att man anpassar sig själv till andra för att vilja bli omtyckt. Jag försöker ändra de tankarna och tycker att jag har kommit lång väg. Jag gillar inte alla andra – så varför måste alla andra gilla mig? Däremot respekterar jag många av de jag inte gillar och tycker inte att allt med de som jag inte gillar är pest och pina. Allt och alla är inte så svartvitt och framförallt är inte världen alltid så som jag ser den.

Linne: Nike. Sport-bh: Casall. Skor: Reebok.