Idag är en sjukt bra dag! Schuukt bra! Jag känner det i hela kroppen. Idag kan jag flytta berg och idag ska jag fan cykla mer än halvvägs. Bäst att passa på när man tänker att man faktiskt kan!

Jag har redan lagt 55 ytterligare kilometrar under mina hjul och när jag svischade utför Halmstadtraktens härligaste utförslöpa hittills nynnade jag på Mikael Rickfors slagdänga samtidigt som jag tänkte för mig själv att måtte jag hålla mig på hjulen nu! Jag ska köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna, sjöngs ljudlöst på mina läppar samtidigt som jag flög fram över fälten. Fast på en cykel såklart. Jag behöver inga vingar!

Cyklingen gick så himla bra idag. Det började redan innan jag kom ut. Jag kom nämligen på att jag ju hade ett par vadderade cykelbyxor i garderoben. Stort duh! Det är ett testplagg från Craft som ännu inte fått ett inlägg tillägnat sig men jag kan redan nu säga att skillnaden är som natt och dag. De är lite väl korta för min smak och resåren sitter lite väl hårt på benen – inte för att det klämmer och spänner men för att det inte är så snyggt när de liksom skär in i de mjukare delarna. Resåren i midjan var riktigt funktionell och anpassad efter att man sitter rätt så framåtböjd på cykeln. Me lajki!

Det fortsatte bra i första backen. Pigg och stark och lätt uppför. Sedan kom andra backen och då var allt som vanligt igen. Segt och knappt styrfart. Men med solen i ryggen så glömde jag snart det jobbiga. Nästa backe kom först efter typ 20 kilometer.

Mina glasögon bär snart lika många spår av döda insektskroppar som gallret på en bil som rullat mellan Stockholm och västkusten. Vad är det för fel på de där insektsdrullarnas navigationssystem? Ser de inte att jag kommer rullandes? Jag är ju en jätte jämfört med dem. När de inte krockar med mina glasögon krockar de med andra delar av mig och titt som tätt är det som om jag får en liten stöt i armen, eller halsen eller vad det nu kan vara. Då är det någon insektsjäkel som inte sett sig för och flygit in i mig med huvudet först. De borde fan inte få vara i trafiken!

Jag och Grabben tog en fika med MarathonMias vapendragare Gax-Staffan efter jobbet. Mias Gax-berättelse finns att läsa på bloggen, och nu har vi också förhört oss om Gax-Staffans maximala otur. Jag förstår besvikelsen och frustrationen. För som Mia skriver så var detta första och sista gången med Sparthatlondistansen på Gax och därför var det all in som gällde. Jag är nyfiken och undrar vad det är med just den där distansen (246 km) som lockar så otroligt mycket. Och Staffan börjar berätta om Rune Larsson – denne man som har ett finger med i så många ultradrömmar.

Rune Larsson har rott över Atlanten och menar att det är något som alla kan göra. Jag är nyfiken på i vilken typ av farkost han rodde i så den som vet får gärna lämna en kommentar. Samme Rune menar också att alla kan ta sig fram 100 miles. Men – han säger att inte alla kan fullfölja mer än 200 kilometer. Där är tydligen någon magisk gräns. Att ta sig så långt gör man inte med benen – det gör man med huvudet säger Rune och Staffan. Och jag förstår Staffans besvikelse. Men han fick i alla fall vara med om Mias målgång även om han inte delade hennes krullade trampdynor.

Efter latte och kardemummamuffins(!) gick vi till gymmet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på så jag cyklade 30 km. Jag funderade för mig själv om detta skulle räknas till gymtid eller till cykelmilen och kunde inte riktigt bestämma mig. Är det fusk om jag räknar dem till cykelmilen? Å andra sidan så är det rätt så likt cyklingen. Inte ställningen – men definitivt känslan i låren. När jag kom hem och skulle registrera träningen på Funbeat så avgjordes saken. Jag skrev in träningen som ”cykling” och då hamnade den i samma kategori som utomhuscyklingen (jag klumpar också ihop all sorts löpning till just ”löpning” eftersom jag vill ha en mer övergripande koll). Jag har redan fullt sjå att hålla isär mina gymminutrar med mina cykelminutrar och att hålla på och dela på olika cykelminutrar blir för krångligt. Så inomhuscyklingen kommer nu att klumpas ihop med utomhuscyklingen och ingår inte i gymminutrarna. Kanske är det ett bra sätt att öka på milen utan att bryta ryggen. Ontet i rumpan är ungefär liknande men man kan definitivt hålla på längre tid på en riktigt cykel!

Det märks att det börjar bli mycket träning nu. Jag är hungrig idag! Och jag orkade inte köra lika tungt på lunchpasset. Tricepsövningarna gick okej, men ryggträningen fick lida lite. Rygger kräver tyngre vikter och då blir det lite jobbigare. För att inta tala om uppvärmningen på crosstrainern. Benen är slut!

Cykeln var tungrullad imorse så den vill nog också ha lite vila. För det var väl inte jag som var trött? Jag som vaknade före klockan för en gångs skull, och satt på sadeln innan mjökbonden sagt god morgon till kossorna.

De första minutrarna på cykeln gjorde ont. Jag har inga skav, men baken är liksom öm. Men så efter ett tag fann jag mig tillrätta på sittbenen och det gick rätt så bra, tills dess att jag var tvungen att ändra ställning på sadeln. Då gjorde det ont igen.

Nu står cykeln parkerad på sin handduk i lägenheten och får lite vila. Den behöver pumpas! Tydligen ska man göra detta inför varje pass eftersom däcken släpper ifrån sig luft typ hela tiden. Jag måste skaffa mig en golvpump och olja till kedjan. Cykeln kräver lika mycket pyssel och omvårdnad som ett husdjur!

Ikväll kanske jag skippar träningen helt (har ju redan lyckats klämma in 3 timmar idag och har fortfarande 700 crunches att avverka) till förmån för fika med GAX-Staffan och kanske lite matshopping. Kylskåpet ekar så tomt att jag var tvungen att köpa take away från Nudelbaren på Storgatan till lunch. Sådant händer sällan när jag jobbar hemifrån.

För den som är nyfiken har jag mellan måndag och onsdag lunch lyckats cykla 15.9 mil, gjort 1400 crunches och tränat totalt 630 minuter varav 210 är giltiga i min 500 minutersutmaning. Kort sammanfattat kan jag säga att 1) utmaningen skulle ha varit lite enklare med mer cykelvana i rygg och rumpa 2) utmaningen skulle ha varit enklare om jag inte dessutom behövde jobba 8 timmar per dag 3) utmaningen skulle ha varit enklare om den inte var så gigantisk. Varför fick jag för mig att allt skulle börja på en 5:a när alla goda ting är 3?