Kan en dag vara mer grå än den här onsdagen? Jag blev gravt deprimerad när jag stegade ut genom porten och fick regndroppar i huvudet. Nu några timmar senare är läget annorlunda. Erika meddelade att anmälan till Siljan Runt har öppnat och jag ser framför mig gröna fält, blå sjöar och några dalahästar som springer i hagarna. Dagens största bekymmer är således om jag ska cykla 7, 12 eller 16 mil den 2 juni?

Jag ser verkligen fram emot cykelsäsongen. Rulle står just nu parkerad på en gård i Östhammar men han ska in på service och upp på väggen hemma hos mig. Sedan ska en mtb införskaffas till Cykelvasan som går av stapeln i augusti. Jag kikar just nu på en Trek och ska försöka bestämma mig.

Jag borde egentligen ha vilat idag – men jag valde att cykla. Jag satte mig med avsikt pÃ¥ andra raden sÃ¥ att jag skulle komma ihÃ¥g, hela passet igenom, att detta var Ã¥terhämtning. PÃ¥ Sportlife Tegnérgatan fÃ¥r jag besynnerligt nog inte upp pulsen om jag inte sitter pÃ¥ första raden. Det har blivit lite av ett hjärnspöke – men idag drog jag nytta av det.

Benen har känts tunga hela dagen, dels frÃ¥n gÃ¥rdagens intervaller och mÃ¥ndagens intensiva cykelpass. Jag ser det som ett kvitto pÃ¥ att jag tränat de hÃ¥rda passen hÃ¥rt – och fick pÃ¥ dagens pulsklocka bevis pÃ¥ att jag ocksÃ¥ kan träna lätt. Jag lÃ¥g runt 60-65% i snitt passet igenom och var nöjd med det. Inte lika roligt som att köra järnet, men kanske välbehövligt.

Innan passet hann jag med lite coreträning, precis som i måndags. Plankan, magövningar med TRX och på medicinboll.

Jag och Erika befann oss på samma kakkalas igår och någonstans bland pepparkaksmuffins och tryfflar tyckte jag att hennes förslag om 3 timmar spinning imorse lät som en bra idé. Det tyckte jag inte när klockan ringde strax före 8. Så jag snoozade lite och gick upp strax före halv nio. Då fick jag helt plötsligt väldigt bråttom. Fram med cykelkläder och risgrynsgröt som jag åt kall på stående fot.

Det var triathlonklubben SPIF som körde tretimmars pÃ¥ Friskis & Svettis Lindhagen och vi var ett tjugotal som var där. 3 timmar är bÃ¥de lÃ¥ngt och kort. Det fina med att ha cyklat 24 timmar i sträck är att man kan cykla de flesta andra pass med vänsterhanden, för det är trots allt inte längre än 24 timmar. Har man inte cyklat i 24 timmar förut kan man tänka att det inte pÃ¥ lÃ¥nga vägar är lika hemskt som att föda barn och har man inte fött barn sÃ¥ kan man nästan föreställa sig hur jobbigt och traumatiskt det är. Därför är det för de flesta inget problem att cykla i 3 timmar – allt ligger i tanken och den är din enda begränsning. Men ja, det hjälper att ha rätt utrustning ocksÃ¥. Tack Craft för mina cykelbrallor!

Dagens cykling var intressant. Position 1 och 3 kände jag igen. Vanlig sittande och vanlig stÃ¥ende. Position 2 är jag inget fan av: stÃ¥ende cykling med fingerspetsarna pÃ¥ styret (eller helst inte alls pÃ¥ styret). Och det här med att cykla baklänges? Eller olika former av stÃ¥ende baklänges? No thanks. Det enda jag gillade med det var att det var kul att fÃ¥ göra nÃ¥got annat än att cykla framlänges under de 3 timmarna. Det var rätt lustigt att titta pÃ¥ ett gäng vältränade triathleter som cyklade Ã¥t fel hÃ¥ll. Är detta hemligheten till att bli en snabb cyklist? Jag är tveksam. Men vad vet väl jag…

En annan intressant grej var att titta pÃ¥ hur dessa vältränade triatheter gjorde efter passet. FrÃ¥n fullt ös medvetslös och att korsa mÃ¥llinjen och sedan skynda ut ur salen. Att jobba ner pulsen i kroppen verkar inte vara nÃ¥got som gäller om man är triathlet – av döma frÃ¥n detta pass. Inte konstigt att man blir rÃ¥dvill ibland som glad motionär. Ska man göra som folk säger eller som man ser att folk gör. Det är lite som att vara barn och lyssna till hur föräldrarna säger att man ska göra en sak medan de själv gör en helt annan.

9 pass kvar till nyår. Bring it!