Vänner. Nu kör vi. In i kaklet. Fram till Åre. Uppför och utför. I regn. Och förhoppningsvis lite solsken. När det känns jobbigt ska jag tänka på en liten tjej som heter Elsa. En liten tjej som också kämpar. Inte på cykel, utan för sitt liv. Det jag gör på cykeln är stort för mig – och förhoppningsvis kan det bidra till något bra för Elsa. Men också för många, många andra barn som också kämpar.

Jag kommer att skänka 1 krona för varje kilometer jag cyklar till det här. Klicka på länken och ge en slant du med. För att cancer drabbar oss alla. Och för att barncancer berör. Ge en peng istället för latten eller glassen du tänkt köpa. Eller gör både och. Att dela med sig är fint. Att göra något för någon annan är stort. Så vänner, nu kör vi. Vi!

Jag sitter på ett hotellrum i guldbyn Åsarna och har kommit hit på ett rätt så lättsamt sätt. Jag inväntar fortfarande den där slitsamma känslan. När ska jag vilja stanna på vägen och sälja cykeln, liksom? Kanske i morgon. Men å andra sidan är det sista cykeldagen och jag är i princip framme. Jag har länge varit inställd på att det kommer att bli den tuffaste dagen: så nära men så långt borta och en dagsetapp på 14 mil. Förmodligen backiga. Men vad vet jag, backarna hittills har varit värre från förarsätet i bilen än på cykel.

Inför dagens etapp ändrade jag min inställning lite och såg helt plötsligt idag som största utmaningen. En kort sådan, på runt 11 mil, men utan kul grejer att passera. Visserligen hoppade jag av cykeln redan efter 1 mil för att titta lite extra på sevärdheterna i Kårböle, men sedan hände det inte mycket förutom Ytterhogdal och Överhogdal vad gäller samhällen som man passerar. Däremot är naturen fantastisk. Man märker det inte när man åker bil och bara letar efter raksträckor så att man kan köra om lastbilar som envisas med att vara många och ligga före. Jag är rätt duktig på att blåsa på när jag kör bil och har nog bara registrerat en massa träd på den här sträckan. Men här finns massor med sjöar och vattendrag och det är faktiskt väldigt fint! Dessutom har det varit extremt lugnt på vägarna! Och när jag tänker efter har jag ju hunnit med att lämna Hälsingland, vara en sväng i Härjedalen och sedan komma till Jämtland under dagens etapp.

Jag hade väntat mig lite mer krämpor inför dagens cykling. Inget är värre än det var igår faktiskt och därmed så är det riktigt bra. Jag drog på mig lite extra kläder och frös inte heller (så du behöver inte oroa dig mormor!). Ett lätt regnväder passerade när jag tog paus vid Ljusnan efter 4 mil men när det dragit förbi var asfalten solvarm och det var behagligt igen. Framåt eftermiddagen började det blåsa en aning och jag hade vinden snett bakifrån och fin fart under cykeln.

Såhär som jag haft det idag kan jag absolut tänka mig att ha det fler dagar: lite frukost, lite cykla, lite fika, lite cykla, lite se mig omkring, lite cykla och sedan lite vila och en god middag. Hade det varit totalt skitväder hade jag förmodligen tyckt annorlunda. Likaså om jag varit tvungen att dra runt på min egen packning. Eller om jag hade fått ett gäng punkteringar.

Jag har skapat den här utmaningen med väldigt mycket förnuft och jag är ovan vid det. Det brukar alltid inträffa ett eller flera skeden då man ifrågasätter och undrar varför man är där man är och gör vad man gör. Det är lite det som också är grejen med galna utmaningar: att komma dit och besegra den känslan. Det är lite då man blir starkare. Jag har inte hittat dit än under den här resan men med det sagt så har jag en morgondag kvar. Det är kanske då allt händer? Väderprognosen visar i alla fall regn. Jag vet ett gäng uppförsbackar jag måste över. Ikväll laddar jag för det jobbiga så att jag inte underskattar den sista dagen med tanke på att det gått så bra hittills. Har jag inte verktygslådan i pannbenet och tänkt alla de tankar jag behöver tänka och dessutom spara de som jag behöver när det känns tungt i morgon så kommer jag stå där trött och tjurig med dålig mental uppladdning. Jag vill avsluta detta starkt!

En milstolpe!

Fint utanför Kårböle!

Långa, fina raksträckor med vind i ryggen – nästan så det känns fuskigt.

Ljusnan.

Fikapaus innan regnet drog över oss.

Snabbt stopp i Rätansbyn.

Dagens destination: guldbyn!

Ny vecka och nya tramptag på cykeln. Jag dividerade länge och väl vilken väg jag skulle ta för att komma till Lassekrog och fick riktigt bra input från snäll bloggläsare som hade koll på vägarna häromkring. Jag valde egentligen bort Los-alternativet redan igår. Lite för långt och lite för onödigt backigt. Istället stod det mellan att ta stora vägen till Järvsö eller en liten omväg men som också var mindre trafikerad. Jag hade siktet inställt på det sistnämnda men lite vägarbete i Bollnäs gjorde att det faktiskt inte blev så. Men, vi tar det från början:

När klockan ringde strax efter 7 var det grått utanför fönstret. Jag snoozade en stund och väntade in solskenet, men det kom aldrig så jag pallrade mig upp för lite frukost. Fil med müsli, skivad banan och lingon. En smörgås med skivat ägg och en annan med ost och skinka. Bläddrade i Svenskan men tycker att den liksom blivit lite tunn?

Cykeln, som stått under tak och vilat det senaste dygnet, plockades fram och jag pumpade däck och smörjde och torkade av kedjan. Mina cykelkläder som tvättats och hängts att torka packades ner i väskan och jag valde helrosa. Du måste synas, har alla sagt till mig och det gör jag i mina allt annat än svarta kläder.

Vid 9-tiden var både jag och min supporter färdigpackade och det var bara att sätta på mig hjälmen och dra iväg. Första 13 kilometrarna behaglig landsväg med bred väggren in till Bollnäs. Lite uppför, lite nedför. Men på landsvägscykel märks knappast sådan lutning som beskrivs som ”lite”.

I Bollnäs stördes rytmen lite eftersom jag ville undvika den stora rondellen och letade istället upp cykelvägar. Det finns en anledning till att landsvägscyklar heter landsvägscyklar för det är väldigt oskönt och osmidigt att cykla på cykelvägar som är dåligt underhållna, grusiga och stökiga och dessutom med gångtrafikanter och vanliga cyklister på dem. Men det är bara att dra ner farten och anpassa sig, så jag gjorde just det.

Jag kom ut vid Bollnäs norra och min supporter hade en bra plan. Det visade sig att planen bestod av grusväg efter ett tag så jag fick rulla tillbaka och åkte på stora landsvägen, 83:an. Vi märkte ganska snart att det gick över förväntan. Det var typ inga bilar ute och åkte strax efter 10 en måndag så jag bestämde mig för att fortsätta på den mot Arbrå och Vallsta och fatta nästa beslut där.

Arbrå passerades av bara farten och jag hade bra fart under däcken. Jag fattar fortfarande inte varför vissa backar känns väldigt lätta medan andra känns supersega trots att de lätta ser jobbigare ut men jag kanske har fel på synen. Efter 40 kilometer passerade jag Vallsta och jag var fortfarande mätt efter frukosten men drack en Pucko och åt en kaka. Till skillnad från andra dagar hade jag ingen energi på cykeln och till exempel inget akutgodis att ta till när man måste ha något snabbt. Jag tänkte att jag skulle testa vatten som lösning istället – och dessutom hade jag ju supporten med mig hela tiden.

Efter Vallsta var det 30 kilometer till nästa delmål och det var Järsvö. Jag visste att det var backigt dit men tänkte att går det uppför så går det nerför och såhär i efterhand tycker jag nog att backarna är mer skrämmande i bilen än på cykeln. Det vara bara en backe som var riktigt jobbig och den var kort och brant och klarades liksom av på 300 meter. När man cyklar mot Järvsö har man branta berg precis till vänster om sig och regntunga moln låg djupt i dalen och det var som att cykla in i fuktig dimma. Lite blött men väldigt vackert!

Precis norr om Järvsö, i Skästra, svängde vi vänster och stannade för lite matpaus. Då hade jag cyklat 80 kilometer och kände mig för en gångs skull hungrig. Jag hoppade in i supporterbilen och åt äggsmörgås och Risifrutti och klämde sedan 2 ägg till. När jag skulle börja cykla igen kändes det ruskigt kallt och jag hackade lite tänder de första 10 minutrarna innan jag fick upp värmen igen. Termometern visade på 14 grader och det är ju som svensk sommar tänkte jag.

Jag hade Färila inom räckhåll och det kändes mentalt enkelt. Inför min cykling har jag varit mest orolig för hur längdryggen ska kännas för där brukar jag bli trött och behöver stanna för att stretcha rätt ofta. Jag har sedan Öland puffat fram sadeln lite mer och har en lättare sittställning för ryggen men istället känner jag att en annan av mina akilleshälar, musklerna runt höger skulderblad, börjat bråka. Jag har haft lite problem där från och till och gjort allehanda behandlingar med beskrivningen ”dålig muskelmiljö” som utlåtande. På cykeln har jag inte ont och det varken stramar eller hugger eller knastrar , men det är som att jag har ett konstant fyrverkeri i en liten del av muskeln.

Färila är ett av mina favoritställen på vägen mellan Stockholm och Åre och vi tog oss tid för att stanna till på Kakfén och fika. Tyvärr var Björks Livs stängt annars hade jag definitivt gjort ett stopp där med. Det är en liten livsmedelsbutik där man handlar över disk.

Krafterna var rätt så goda ända till Färila och när jag rullade utför backen mot Sveg så kändes det här som en rätt så lätt dag. Jag hade backarna mot Järvsö bakom mig och kunde liksom äntligen börja cykla på riktigt och känna på Norrland. De milen jag gjort hittills kändes civiliserade med vägar genom bebyggelse och mäktiga åkrar och ståtliga Hälsingegårdar. Efter Färila börjar ensamheten. De röda vägarna. Skogen. Raksträckorna.

De sista 20 kilometrarna till Lassekrog var lite av en fröjd för sinnet. Vägen är inte jättestor men den var alldeles öde och tillsammans med allt skog så kände jag mig rätt så liten. Jag hade sällskap av fågelkvitter och återigen bra fart på cykeln och jag tackar väderguden för att vinden var rätt så schysst. Nu och då kom en lastbil och flyttade sig snällt till andra körbanan när den passerade mig så ni som känner en lastbilschaffis: hälsa och tacka för att de är snälla mot cyklister!