Ny vecka och nya tramptag på cykeln. Jag dividerade länge och väl vilken väg jag skulle ta för att komma till Lassekrog och fick riktigt bra input från snäll bloggläsare som hade koll på vägarna häromkring. Jag valde egentligen bort Los-alternativet redan igår. Lite för långt och lite för onödigt backigt. Istället stod det mellan att ta stora vägen till Järvsö eller en liten omväg men som också var mindre trafikerad. Jag hade siktet inställt på det sistnämnda men lite vägarbete i Bollnäs gjorde att det faktiskt inte blev så. Men, vi tar det från början:

När klockan ringde strax efter 7 var det grått utanför fönstret. Jag snoozade en stund och väntade in solskenet, men det kom aldrig så jag pallrade mig upp för lite frukost. Fil med müsli, skivad banan och lingon. En smörgås med skivat ägg och en annan med ost och skinka. Bläddrade i Svenskan men tycker att den liksom blivit lite tunn?

Cykeln, som stått under tak och vilat det senaste dygnet, plockades fram och jag pumpade däck och smörjde och torkade av kedjan. Mina cykelkläder som tvättats och hängts att torka packades ner i väskan och jag valde helrosa. Du måste synas, har alla sagt till mig och det gör jag i mina allt annat än svarta kläder.

Vid 9-tiden var både jag och min supporter färdigpackade och det var bara att sätta på mig hjälmen och dra iväg. Första 13 kilometrarna behaglig landsväg med bred väggren in till Bollnäs. Lite uppför, lite nedför. Men på landsvägscykel märks knappast sådan lutning som beskrivs som ”lite”.

I Bollnäs stördes rytmen lite eftersom jag ville undvika den stora rondellen och letade istället upp cykelvägar. Det finns en anledning till att landsvägscyklar heter landsvägscyklar för det är väldigt oskönt och osmidigt att cykla på cykelvägar som är dåligt underhållna, grusiga och stökiga och dessutom med gångtrafikanter och vanliga cyklister på dem. Men det är bara att dra ner farten och anpassa sig, så jag gjorde just det.

Jag kom ut vid Bollnäs norra och min supporter hade en bra plan. Det visade sig att planen bestod av grusväg efter ett tag så jag fick rulla tillbaka och åkte på stora landsvägen, 83:an. Vi märkte ganska snart att det gick över förväntan. Det var typ inga bilar ute och åkte strax efter 10 en måndag så jag bestämde mig för att fortsätta på den mot Arbrå och Vallsta och fatta nästa beslut där.

Arbrå passerades av bara farten och jag hade bra fart under däcken. Jag fattar fortfarande inte varför vissa backar känns väldigt lätta medan andra känns supersega trots att de lätta ser jobbigare ut men jag kanske har fel på synen. Efter 40 kilometer passerade jag Vallsta och jag var fortfarande mätt efter frukosten men drack en Pucko och åt en kaka. Till skillnad från andra dagar hade jag ingen energi på cykeln och till exempel inget akutgodis att ta till när man måste ha något snabbt. Jag tänkte att jag skulle testa vatten som lösning istället – och dessutom hade jag ju supporten med mig hela tiden.

Efter Vallsta var det 30 kilometer till nästa delmål och det var Järsvö. Jag visste att det var backigt dit men tänkte att går det uppför så går det nerför och såhär i efterhand tycker jag nog att backarna är mer skrämmande i bilen än på cykeln. Det vara bara en backe som var riktigt jobbig och den var kort och brant och klarades liksom av på 300 meter. När man cyklar mot Järvsö har man branta berg precis till vänster om sig och regntunga moln låg djupt i dalen och det var som att cykla in i fuktig dimma. Lite blött men väldigt vackert!

Precis norr om Järvsö, i Skästra, svängde vi vänster och stannade för lite matpaus. Då hade jag cyklat 80 kilometer och kände mig för en gångs skull hungrig. Jag hoppade in i supporterbilen och åt äggsmörgås och Risifrutti och klämde sedan 2 ägg till. När jag skulle börja cykla igen kändes det ruskigt kallt och jag hackade lite tänder de första 10 minutrarna innan jag fick upp värmen igen. Termometern visade på 14 grader och det är ju som svensk sommar tänkte jag.

Jag hade Färila inom räckhåll och det kändes mentalt enkelt. Inför min cykling har jag varit mest orolig för hur längdryggen ska kännas för där brukar jag bli trött och behöver stanna för att stretcha rätt ofta. Jag har sedan Öland puffat fram sadeln lite mer och har en lättare sittställning för ryggen men istället känner jag att en annan av mina akilleshälar, musklerna runt höger skulderblad, börjat bråka. Jag har haft lite problem där från och till och gjort allehanda behandlingar med beskrivningen ”dålig muskelmiljö” som utlåtande. På cykeln har jag inte ont och det varken stramar eller hugger eller knastrar , men det är som att jag har ett konstant fyrverkeri i en liten del av muskeln.

Färila är ett av mina favoritställen på vägen mellan Stockholm och Åre och vi tog oss tid för att stanna till på Kakfén och fika. Tyvärr var Björks Livs stängt annars hade jag definitivt gjort ett stopp där med. Det är en liten livsmedelsbutik där man handlar över disk.

Krafterna var rätt så goda ända till Färila och när jag rullade utför backen mot Sveg så kändes det här som en rätt så lätt dag. Jag hade backarna mot Järvsö bakom mig och kunde liksom äntligen börja cykla på riktigt och känna på Norrland. De milen jag gjort hittills kändes civiliserade med vägar genom bebyggelse och mäktiga åkrar och ståtliga Hälsingegårdar. Efter Färila börjar ensamheten. De röda vägarna. Skogen. Raksträckorna.

De sista 20 kilometrarna till Lassekrog var lite av en fröjd för sinnet. Vägen är inte jättestor men den var alldeles öde och tillsammans med allt skog så kände jag mig rätt så liten. Jag hade sällskap av fågelkvitter och återigen bra fart på cykeln och jag tackar väderguden för att vinden var rätt så schysst. Nu och då kom en lastbil och flyttade sig snällt till andra körbanan när den passerade mig så ni som känner en lastbilschaffis: hälsa och tacka för att de är snälla mot cyklister!