Igår hängde jag på Ljunggrens på söder till långt in på natten och idag har jag varit på ett annat härligt ställe – långt bort från stan. Åsa och Viktor hämtade upp mig och så åkte vi mot kusten med Torö som mål. Hit går det fina cykelvägar och fram och tillbaka från Västerhaninge blir det runt 10 mil. En perfekt cykelrunda under tidig eller sen sommar när det inte är så rysligt mycket bilar i omlopp för sista milen på vägen är smal och slingrig.

Vi åt skärgårdslunch på front row vid havet det var härligt att umgås med fina vänner. I en helt annan del av Sverige sprang min formstarka sambo in på en kanontid på en rätt så tuff marathonbana. En finfin lördag!

Varje gång jag ser en bil med en landsvägscykel på så går det ett litet rus i mig. Jag tycker att det är så himla snyggt. En riktigt schysst cykel piffar upp vilken bil som helst.

Och när jag ser cykling på TV så tycker jag oftast att det är lika snyggt. Det är cleant; snygga skärningar, rena färger och inte så mycket mönster. Med undantag för den där prickiga bergströjan då, oavsett hur mycket ära som sitter i den. Men allt är liksom så otroligt helmatchat i cykelsporten, och det är nog det jag gillar.

Det finns ju en hel del cykelregler; t.ex. ”bör” man inte cykla i kortärmat och långbent – medan kortbent och långärmat funkar fint. Och har man två vattenflaskor på ramen så ska de vara likadana. Jag bryr mig inte om hur andra gör; men jag tycker ju att det är snyggare med kortbent och långärmatkombon än tvärtom. Och jag tycker också det är snyggast med helmatchat set från samma märke än ett hopplock av lite allt möjligt. Men om någon annan cyklar i annat så stör jag mig ju inte på det på något sätt.

Jag vill allt ska vara snyggt oavsett vad jag gör, så när jag bytte bil för ett och ett halvt år sedan – från en silvrig Mini till en röd Mini, ja då passade jag på att byta cykel. Min parhäst Scott i blåmetallic som jag cyklat på upp till Åre skar sig rejält mot den röda karossen. Bättre då med en mattsvart Nishiki. Att byta upp mig till kolfiber och ultegraväxlar gick liksom av bara farten.

När jag sätter på mig mina cykelkläder känner jag mig stilig och uppklädd och jag älskar den känslan. Det, tillsammans med cykelfikat, gör cyklingen extra rolig. Man får lyx och flärd på köpet liksom. Därför går jag såklart all in med vita skor och alltid vita strumpor.

En cykelregel som måhända är en myt, är att man inte hälsar på andra cyklister som inte bär hjälm. Idag mötte jag två stycken som var ute på någon form av långcykling – utan hjälm. Hur man inte har på sig hjälm när man cyklar landsväg är för mig obegripligt. Fast, jag hejade faktiskt ändå. Man kan ju inte hålla på med alla regler jämt och ständigt.

Ett undantag jag gör är att inte ha så himla långa strumpor: någon måtta får det allt vara med cykelbrännan! Men jag tror jag fick till det korrekt med kedjan på stora klingan nedan på bilden eller hur? Dessutom fikar jag även när jag inte cyklat 6 mil (detta kanske också är en myt?).

Jag har noterat att man ska vända glasögonen upp och ner när man har dem på hjälmen men det är oklart om det bara gäller mtb? Däremot sitter bågarna på glasögonen utanpå första remmen på hjälmen, jag vet inte om det är snyggare än att ha dem innanför – men faktiskt lite bekvämare.

Vilka fler regler finns – eller har du hört talas om? Det roliga med cykelregler är att de blir snackisar som man faktiskt kan skratta en hel del åt (medan man i hemlighet planerar att göra rätt nästa gång). Bryter jag mot några regler nedan?

 Kläder // Craft Sportswear. Hjälm // Specialized. Glasögon // Bliz Eyewear. Skor // Mavic.

Grabben skulle springa 3 mil i Helsingborg idag så jag tänkte att jag skulle cykla söderöver på trevliga cykelvägar. Vägarna ner mot Laholm, Hallandsåsen och Ängelholm har jag kört till leda men efter att ha scannat av kartan (jag använder gmap-pedometer.com för att hitta vägar och mäta avstånd) så kom jag inte på något bättre än att cykla Ginstleden mot Ängelholm och förhoppningsvis mot Flickorna Lundgren där vi skulle fika efter våra båda träningspass.

Jag kände på en gång att benen inte var med mig idag. Varje tramptag på den stora klingan var jobbigare än det borde och varje platt parti kändes som uppförsbacke. Jag bävade för Hallandsåsen redan innan jag kommit ut ur Halmstad.

Vägen längs Mellbystrand och mot Skummeslövsstrand kändes evighetslång och på ett fik strax innan Skottorp tog jag paus och köpte en Zingo och småpratade lite med en ensam äldre man som berättade att han cyklat mellan Uppsala och Göteborg.

Strax efter jag rullade iväg anade jag att något var på gång, det hade svartnat rejält precis vid gränsen till Skåne och jag funderade på om jag skulle ta skydd i tid eller om jag skulle cykla vidare och möta regnet med full fart.

Jag gjorde det senare.

Hallandsåsen var inte nådig idag. Jag minns att den brukar vara seg men idag ville jag helst stanna och vila innan jag gjort hälften. Någonstans där i mitten sköljde himlen över mig och jag tog räddning i en viadukt. Åskan mullrade och skakade om E6:an ovanför mitt huvud och regnet öste ner.

Efter en kvart hade det lugnat ner sig och det regnade knappt längre så då tog jag den sista backen uppför innan jag såg fram emot en skön rull ner mot Margaretetorp. Synd bara att det skulle börja ösregna igen.

Det var fin nedförsbacke i ungefär en mil och det gällde att hålla hårt i styret för det var som att rulla på ett rivjärn med rätt stökig asfalt. Vägen var till en början som ett rinnande dike men det spelade inte så stor roll, jag hade inte kunnat bli blötare ens om jag hoppat i sjön.

Strax före Ängelholm hade jag tröttnat på att cykla så då blev jag upplockad med bil och så åkte vi och fikade istället. Så fint kan man ha det när man gör som man vill och inte tränar för något särskilt annat än att må bra och ha en allmänt härlig söndag.

På vägen hem några timmar senare satte det igång igen – precis vid Hallandsåsen igen. Blixten och åskan gick i ett precis ovanför huvudet – då var det skönt att sitta i bilen.