Att cykla på hösten är min grej. Jag har så många fantastiska minnen från vackra krispiga dagar på min landsvägscykel. Det är särskilt denna dag jag minns; när jag cyklade den 12 oktober – och passade på att åka nercabbat samma dag. Vilken höstdag alltså – och idag var precis lika fin!

Min nya grej är att fara fram på grus- och skogsvägar på min cyclocross. En cyclocross ser ut som en landsvägscykel, men har lite andra däck och ofta lite andra komponenter och klarar terräng och vinterunderlag. Här har jag skrivit lite mer om skillnaden mellan en racer och en cyclocross.

Idag rullade jag ungefär 20% asfalt och sedan 80% grus- och skogsväg. Den första biten mot Runemo bjuder på välkänd mark; här har jag cyklat och sprungit så många gånger förr. För skojs skull vek jag av på en grusväg och cyklade förbi en Hälsingegård men jag var för pigg i benen för att stanna och fota – det får bli en annan gård.

I Runemo tog jag höger och efter 5 km på asfalt kom det frasiga ljudet av däck på skogsväg som gick uppför från Gäddvik. Uppför och nedför och tallskog så långt ögat såg. Solljus som strilade mellan träden och fågelkvitter i mina öron. Doften av barr och puls som gick upp och ner beroende på hur terrängen böljade sig.

Långt där borta såg jag något svart och misstänkt och jag höll lite extra på bromsen när jag rullade utför en skön backe som ger så himla många andetag av bubblande skratt i bröstet. Är det en björn, funderade jag på. Men det var det inte. Det var en jägare som satt på en pall vid vägen. Jag stannade till och kollade läget, mycket medveten om att det är jaktsäsong och att jag kört förbi många älgpass. Visserligen satt han där i solen med ett gevär i handen, men det var mest för att hunden skulle få springa, skrockade han förnöjt och sa att han hade det rätt så bra där vid vägkanten.

Jag cyklade vidare och passerade fäbodar och kalhyggen. Skogsvägen blev smalare och snart cyklade jag i spåren av en motorcross på en väg som växt igen. En bäck porlade men annars var det bara skogen som pratade.

På en lång bit av vägen var det rullgrus utlagt och det dånade i hela kroppen när min cykel, som är helt utan dämpning, tuggade i sig underlaget.

Efter några kilometers seg uppförsbacke bar det av utför i flera kilometrar och jag behövde inte ta ett endaste tramptag på lång, lång tid. Mina fingrar blev kalla av att bara sitta och inte göra annat än att bromsa lite nu och då och snart nog nådde jag asfaltsväg i närheten av Heden i Bollnäs igen.

Här blev det ytterligare några kilometrar på asfalt mellan gårdar i höstskrud och kohagar och åkrar. Den sista biten var en grusväg ner till Söräng och då var jag i princip hemma. Så himla fin runda alltså; jag är påfylld med upplevelser, frihet och d-vitamin från solen.

Cyclocross kan man också cykla med på vintern, och det är därför jag egentligen köpte min cykel till att börja med: såhär skrev jag efter att ha cyklat i typ -15 eller -18 eller vad det nu var. Jag älskar det!

Jag har precis varit ute och cyklat på min cyklocross (cyclocross) och jag kom på mig själva flera gånger när jag tänkte fy fasen vad lycklig jag är. Jag kan inte hjälpa det; cykling är den största formen av frihet för mig – och frihet gör mig lycklig. Det är en djupröd tråd i mitt liv.

Varenda gång jag cyklat landsväg så skriver jag att är jag lycklig, har ni tänkt på det?

Det finns två cyklar i mitt liv; en racer (Nishiki Limited, en snabb superlätt cykel med ramen gjord i kolfiber och elektroniska växlar) och en cyklocross (en BMC Gran Fondo som jag köpte i vintras eftersom jag ville cykla under vintern). Ett tag stod båda cyklarna i ett av gästrummen i Åre men just nu är de i Hälsingland. Det finns så fina vägar att cykla på här.

Såhär såg det ut när jag cyklade cyklokross i vintras. Jag har grymt bra bra dubbdäck som gör att cykeln går riktigt, riktigt stadigt även när det är blankis ute. Just is var det mycket av i vintras. Eftersom det är så många dubb i däcken så är de rätt så tunga, men cykeln i sig är riktigt lätt.

Många undrar vad är skillnaden mellan en racercykel och en cyklocross? En racer och en cross är båda landsvägscyklar med samma typ av utseende, men en cyklocross har mer robusta hjul till exempel – och även olika bromsar.

En vanlig racercykel är alldeles för nätt för att du ska kunna få på dubbdäck på den – eller grövre mönstrade däck som funkar för grusväg eller stig. Att cykla med supertunna racerdäck på grusväg är inte optimalt eftersom risken för punktering är överhängande.

Eftersom man cyklar med olika typer av cyklar på olika typer av underlag kan man alltså inte ha för många cyklar…

När jag funderade inför mitt allra första cykelköp så dök tankarna om en cyklocross upp, men det är rätt så ovanligt att man köper en cross som första cykel. Egentligen är det är lite dumt tycker jag, fast det beror såklart på vad man vill cykla förstås.

Här uppe i Norrland är det så himla mycket grus- och skogsväg och då funkar en cyklocross alldeles perfekt – det är den ultimata cykeln för någon som vill cykla på väg (jämfört med teknisk stig som man behöver en mountainbike för). Dessutom är det lång vinter – och soliga vinterdagar kan jag knappt tänka mig något härligare än en cykeltur. Och man ska inte underskatta att cykla med pannlampa på vintern.

Men; cyklar man cross så blir det tungt när man ska cykla tillsammans med andra som sitter på en traditionell racercykel – för de är mer snabbrullade ändå. Däremot var det perfekt när jag hade min racer i kolfiber och min snabba cyklist till vän Karin cyklade på sin cyklocross – då blev vi lite jämnare i tempot.

Idag var första gången jag körde min cyklocross när det var barmark. Och som jag älskade det! Det var en fantastisk känsla att susa fram snabbt på skogsvägar och känna hur det kittlade i kroppen när uppförsbackar och nedförsbackar går i en rasande fart. Jag mötte inte en endaste bil när jag drog fram i skogen; vilket var extra härligt. Det var bara jag och tystnaden och naturen.

Jag gjorde ett försök med att cykla mountainbike för några år sedan men det gick inget vidare. Jag hade ingen känsla av kontroll alls – varken när det gick uppför eller nedför eller på smala stigar – vilket gjorde mig feg och rädd. På en landsvägscykel, oavsett om det är en racer eller cyklocross, har jag en mycket tightare och ihopkrupen sittställning som ger mig en känsla av bättre kontroll och som gör mig modigare. Det är en enorm skillnad på att cykla och att cykla!

Nu är jag så otroligt taggad på cykelsäsong. Och glad att den varar hela året!

I våras gjorde Sofie Lantto världens läckraste design på cykelkläder: cykelkurbits. Kurbitsmönstret klär hela ryggen på cykeljerseyn och vänstra benet på cykelbyxorna och lite diskret fram på bröstet precis under hakan. Man kan titta på mönstret länge, länge och man upptäcker hela tiden nya detaljer. Ett kugghjul, och vänta – ett renhorn?

Förutom jersey och bib designade Sofie också armvärmare; jag har sett bilder på svarta, rosa, röda och blå och jag tycker att de blå färgerna på Sofies syster Lisas instabild är så himla fina. Men allra gladast är jag att jag fick ett kit av Sofie, med röda armvärmare och röd kurbitsrockig keps. Det finns nämligen bara ett fåtal kit i denna extremt begränsade upplaga. Men – läs Sofies dröm här. Och jag hoppas att den hörsagas så att alla som vill har möjlighet att skaffa sig lite kurbits till sin cykelgarderob!