Den här kvällen! Som en sommarkväll med varmt instagramfilter. Jag valde att spendera den utomhus.

Och den här kroppen. Alldeles perfekt för den fungerar som den ska. Den tar mig framåt och uppåt och följer med mig överallt. Jag väljer att ta hand om den med kärlek.

 Jacka från Craft (ER jacket) och tights även de från Craft. Jackan var förra årets favorit, men den håller än. Så himla fin!!

Jag blev serverad en magisk kväll i Åre med en kvällsol som smekte livet varmt och ömt. Det fanns inget annan alternativ än att gå ut och ta vara på den. Sådana här kvällar ska man uppleva på riktigt!

Jag drog på mig några sprillans nya plagg ur höstkollektionen från Craft Sportswear, satte på mig lurarna och promenerade iväg längs den 40 mil långa pilgrimsleden som börjar i Selånger och fortsätter ända till Trondheim. På vägen passerar leden Åre – och mitt hus.

Mitt sikte var inte inställt på 40 mil utan snarare 5 kilometer eller så. Jag tog några löpsteg på den flacka grusvägen men kände inte för det, så jag saktade ner och gjorde så som kroppen sa åt mig istället.

Jag försöker lyssna på den så ofta jag kan, den där kroppen. Den är både fascinerande och finurlig och så otroligt smart. Den förtjänar din omtanke och din respekt – den är din för resten av ditt liv.

Tröja & tights // Craft Sportswear

Ibland flyter träningen på och ibland får man kämpa som fan för att vara ärlig. Det märks inte så mycket på styrketräning eller så – men löpning kan i det avseendet vara hänsynslöst!

Jag åkte till Vålådalen igår för att vara med när den nya rullskidbanan invigdes. Wassberg klippte snöret och landslagsåkaren Teodor Peterson satte ribban med det första banrekordet (som lär vara svårslaget). Efter allt ståhej passade jag på att springa runt Blanktjärnarna.

Förra gången såg det ut såhär när jag tog samma runda – det var i maj och det snöade. Det var jobbigt den gången, och jobbigt var det också idag. Vad är det med Blanktjärnsrundan egentligen?

Jag sprang den åt andra hållet och östra Blanktjärn var lika magisk som vanligt men ungefär där tog energin slut. Pang bom. Jag minns den sista halvmilen som i ett töcken och jag gick (då hade jag slutat springa) och tänkte på ingenting för jag orkade inte fokusera på något.

Så är det ibland – dagsformen varierar. Ett litet leende orkade jag ändå med när jag passerade skylten med ”fjällen”. No shit Sherlock!