Det blir aldrig riktigt mörkt om natten här uppe i norr. Det passar mig fint – för jag har på tok för mycket att göra än att gå och lägga mig tidigt. Igår kväll kom vi nedför fjället runt klockan 21 – vi hade varit till Offsjöarna och Lyckans läger. Ett ställe i Edsåsdalen med det absolut drömmigaste namnet man kan tänka sig. Det passar ju lite extra fint på en blogg. Det är ju här allt det drömmiga blir till!

Jag har varit nyfiken på Lyckans läger sedan jag hörde talas om det för första gången. Det verkar ju lätt att springa dit, tänkte jag – ungefär fem kilometer enkel väg.

Men riktigt så var det ju inte. Riktigt så enkelt är det aldrig på fjället.

För det går ju uppför hela vägen från Edsåsdalen till Lyckans läger. Vilket i och för sig gör att det går nedför på vägen hem. Allting har två sidor!

Sommarleden som går till Lyckans läger och Offsjöarna heter Offsjörundan och har lednummer 221. Vill man hoppa över spång och några steg på blöt myrmark så tar man den knaggliga grusvägen (som är transportled för en och annan fyrhjuling) hela vägen fram. Annars ska man se till att vika av mot vänster där det egentligen inte finns någon skylt som visar vänster för led 221 – men som man ska ta ändå (ta med karta så att du har koll).

Skippar du vänstersvängen passerar du snart en pilgrimskälla på din vänstra sida längs med den knaggliga grusvägen. Om inte annat kommer du passera den på din högra sida om du tar Offsjörundan medsols (så som jag gjorde) och får grusvägen nedförs.

Offsjörundan är drygt 15 km och vill du göra en topptur får du plussa på ytterligare några kilometer. Jag skippade den toppturen, men jag tog några minuter på bryggan (med badstege) som ligger utanför bastun som kan ha det finaste läget i fjällen.

Hade det varit varmare hade jag badat! …eller, det tror jag att jag ska göra hela tiden men det händer ju aldrig. Jag kan ha badfeeling i flera kilometrar inför det att doppet ska ske men så står jag där med vattenytan under näsan och så tappar jag bort all den där feelingen och tänker att det mest verkar kallt.

Förra året sprang jag Grofjällsrundan. Den var också rätt blöt men de där fjällbjörkarna alltså – det finns nog knappt något grönare!

Det finns stigar och ställen häromkring som har riktiga namn; som Solstigen som går i skogen nedanför Totthummeln och Platåleden som förutom sitt vardagsnamn har en mer officiell siffra bland vandringslederna. Men så finns det de med inofficiella namn; som Jörgens som är populär för mountainbike (och skitfin att springa).

Jag tänkte att ett sådant ställe också är #sarasfrukosttopp. Just nu har den taggen bara 1 bild på Instagram – men jag räknar med att det blir fler. Kanske för att du också hittar dit och taggar en bild därifrån! Just vyn på min Instabild är på baksidan av toppen – vid minitjärnen strax nedanför.

#Sarasfrukosttopp är ett perfekt ställe om man inte har så mycket tid eller bara vill ut på en snabb sväng. Namnet tyder på det – att det är en morgontur man kan göra före frukost och jobb (eller före frukost och alla andra vaknat – de flesta som besöker Åre är ju trots allt här på semester).

Det är en liten minitopp du ser om du vandrar uppför skidbackarna i Ullådalen. Det finns en stig på båda sidorna om liften (även i liftgatan) och när du passerat trädgränsen och fortsätter rätt upp under liften så kommer du se toppen på din högra sida. Här är den perfekta picknickplatsen, pausstället och utsiktstoppen. Det är här du öppnar din termos, rullar ut din yogamatta eller sätter dig ner för att fundera på antingen livet eller ingenting. Du har utsikt åt alla håll; mot Åreskutans branta väggar, mot de små tjärnarna vid Rödkulleliftens bergstation, ner mot Åresjön och ut över oändligheten och bort Stendalen och alla de fjäll som ligger ditåt.

Det finns flera sätt att ta sig hit på. Kommer du på grusvägen som går från VM8:an berg så är toppen inte lika tydlig, men du kommer på den om du tar dig uppåt efter Rödkulleliften. Du kan också ta stigen nerifrån Stendalen om du vill förlänga din tur och göra en liten loop från mitten av Ullådalsbacken och gå in vänster på en led (det som är en del av Jörgens, fast åt andra hållet).

Här är min mest minnesvärda morgon från #sarasfrukosttopp!

Och – en av mina allra härligaste bilder är från samma topp!

Igår var det den 20:e gången som startskottet gick för Haglöfs Åre Extreme Challenge; en stor tävling i multisport där man paddlar några mil på Åresjön, springer över Åreskutan till Huså och sedan cyklar mountainbike på fjället och lite i downhillbanan och går i mål på Åre torg. På ett ungefär kan man säga att varje gren tar runt 2 timmar. Man tävlar antingen som solo, duo (man är två som gör alla grenar tillsammans) eller som lag (typ som stafett där varje lagmedlem gör en gren).

Vi såg till att stå och heja fram de som tävlade uppe på toppen av Åreskutan; så högt upp man kan komma. Vi tog kabin upp och sedan gick vi den sista biten till toppen (det är typ en kilometer).

Någonstans halvvägs upp omslöts kabinbanan av moln; sedan var det bara vitt runtomkring oss. Det blåste, var fuktigt i luften och rätt bitig temperatur. Mössväder!

Fjälltopparna är fina under solsken och blå himmel, men jag gillar det bitigare vädret också. Det är då man känner att man lever. Rätt klädd så gör det inget att det biter lite i kinderna. Och vet man var man är och var man ska så gör inte locket med moln någonting heller.

Hejarskaran uppe på toppen höll bättre kvalitet än kvantitet och vi gjorde vårt bästa för att heja fram de som tagit sig uppför 1000 höjdmeter och som härifrån Toppstugan bara hade utförslöpningen kvar till Huså. Rätt många sprang fel i dimman; och följde markeringarna på stenarna istället för snitslarna en bit upp och vi mötte en del svordomar när vi själva tog den stenmarkerade leden ner till kabin och mötte de som fick ännu fler ofrivilliga höjdmeter uppåt för att hitta till rätt led igen.

Hazel var med och hejade men blev gladast över den smått skitiga snöhög som hon hittade längs vägen som hon genast började leka på. Man får ta med hundar i Åre Kabinbana; men man får bara åka den kabin som går på högra vajern – varannan avgång alltså. Ofta avgår Åre Kabinbana var 20:e minut och då är det alltså var 40:e minut man kan åka med hund – vilket kan vara bra att ha i åtanke.

När vi kom ner kändes det som sommarvärme och vi tog en fika på Café Torget och jag intervjuades av tidningen Utemagasinet innan vi hejade fram Malin i mål. Hon hade cyklat från Huså och växlat från Miranda som sprungit (och som jag såg alldeles för snabbt på toppen och knappt hann heja på). Tidigare på morgonen hade deras tredje lagkompis gjort den första sträckan och paddlat.

PS. Såhär ser Åreskutan ut i helt annat väder…