Visst har jag sagt att jag älskar väder? Det finns väder som är så vackert att det nästan gör ont och så finns det riktigt väder. Riktigt väder som gör att man känner att man lever! Lite som under Åre Extreme Challenge i somras. Åre bjöd på vackert väder igår – och riktigt väder idag. Eller ja, storm. Med mer än 20 sekundmeter i vindbyarna och snövirvlar på kalfjället.

Vi åkte upp till Ullådalen och tog en snöskotur förbi Lilltåstugan där vi stannade för våffla. Efteråt gick vi omvägen över fjället hem, för att få uppleva lite mer. Vackert väder är fint att titta på. Riktigt väder är fint att uppleva!

Mina kläder från Akkha fick bekänna färg och klarade sig väl; jag är himla nöjd med detta set skalplagg som jag verkligen kan rekommendera. Med runt tre minusgrader och de där stormvindarna så klarade jag mig fint med underställsbyxor (Active Comfort från Craft), skalbyxor (Akkha från Ellos), underställströja (Active Comfort från Craft), lager två-fleece (Marmot) och skaljacka (Akkha från Ellos).

Igår var det den 20:e gången som startskottet gick för Haglöfs Åre Extreme Challenge; en stor tävling i multisport där man paddlar några mil på Åresjön, springer över Åreskutan till Huså och sedan cyklar mountainbike på fjället och lite i downhillbanan och går i mål på Åre torg. På ett ungefär kan man säga att varje gren tar runt 2 timmar. Man tävlar antingen som solo, duo (man är två som gör alla grenar tillsammans) eller som lag (typ som stafett där varje lagmedlem gör en gren).

Vi såg till att stå och heja fram de som tävlade uppe på toppen av Åreskutan; så högt upp man kan komma. Vi tog kabin upp och sedan gick vi den sista biten till toppen (det är typ en kilometer).

Någonstans halvvägs upp omslöts kabinbanan av moln; sedan var det bara vitt runtomkring oss. Det blåste, var fuktigt i luften och rätt bitig temperatur. Mössväder!

Fjälltopparna är fina under solsken och blå himmel, men jag gillar det bitigare vädret också. Det är då man känner att man lever. Rätt klädd så gör det inget att det biter lite i kinderna. Och vet man var man är och var man ska så gör inte locket med moln någonting heller.

Hejarskaran uppe på toppen höll bättre kvalitet än kvantitet och vi gjorde vårt bästa för att heja fram de som tagit sig uppför 1000 höjdmeter och som härifrån Toppstugan bara hade utförslöpningen kvar till Huså. Rätt många sprang fel i dimman; och följde markeringarna på stenarna istället för snitslarna en bit upp och vi mötte en del svordomar när vi själva tog den stenmarkerade leden ner till kabin och mötte de som fick ännu fler ofrivilliga höjdmeter uppåt för att hitta till rätt led igen.

Hazel var med och hejade men blev gladast över den smått skitiga snöhög som hon hittade längs vägen som hon genast började leka på. Man får ta med hundar i Åre Kabinbana; men man får bara åka den kabin som går på högra vajern – varannan avgång alltså. Ofta avgår Åre Kabinbana var 20:e minut och då är det alltså var 40:e minut man kan åka med hund – vilket kan vara bra att ha i åtanke.

När vi kom ner kändes det som sommarvärme och vi tog en fika på Café Torget och jag intervjuades av tidningen Utemagasinet innan vi hejade fram Malin i mål. Hon hade cyklat från Huså och växlat från Miranda som sprungit (och som jag såg alldeles för snabbt på toppen och knappt hann heja på). Tidigare på morgonen hade deras tredje lagkompis gjort den första sträckan och paddlat.

PS. Såhär ser Åreskutan ut i helt annat väder…