Jag älskar Sverige. Hela Sverige. När jag åker norröver kan jag förundras hur fullkomligt fantastiskt den norrländska landskapet är, när jag är i Skåne är det så himla otroligt hur mycket vackert som kan rymmas på ett enda ställe för att inte tala om Stockholms skärgård som är helt makalöst fint. Halland är ljuvligt med alla sina stränder och västkusten lite länge norrut är häftig med alla klippor och kobbar och skär.

Det finns så mycket som är så himla fint och jag kan bara inte med att säga att ”det här är Sveriges vackraste plats” för det finns så mycket som kvalar in på den listan att det är sanslöst att vi kan bo såhär fint.

Idag var vädret lite ruggigt så efter en kort morgonjogg följt av längre frukost vi tog en tur till Tjörn med uppdrag att hitta ett mysigt café någonstans längst ut vid kusten. Vi hittade inget där, så vi åkte till Hjälteby och Sundsby gårdscafé istället. Och på vägen hem körde vi inom Stenungsund och köpte skaldjur.

Solen sprack upp och vi begav oss till vattnet där triathleterna i gänget simmade medan vi andra satt och hade det fint på en sten.

Lite senare dukades skaldjursplatån fram, komplett med ostron och allt. Sedan förflöt i vanlig ordning timmarna i goda vänners lag. Himla fint alltså.

Vi stannade till i Varberg på vägen till Bohuslän. Promenerade en sväng vid vattnet och köpte bröd och bullar från Kustbageriet. Jag konstaterade att jag nog skulle trivas himla bra i Varberg, om det nu inte var för att jag trivs så himla bra i Halmstad, Åre, Hälsingland och Stockholm.

Lite senare passerade vi Göteborg och körde så småningom förbi kobbar och skär i det förändrade landskap som så tydligt är Bohuslän för mig. Tjörnbron tornade upp sig. Vi parkerade bilen hos Åsa och Viktor vid ett idylliskt hus ett stenkast från havet. Sedan grillade vi gott; kött, korv, grönsaker och grapefruit. Och så satt vi många timmar vid bordet och pratade om vintern.

När man gör någonting väldigt mycket, då slutar allt det andra att liksom existera. Jag har den senaste veckan sprungit väldigt mycket, och i princip alltid tagit en fika på mysigt gårdscafé eller liknande efteråt. Eftersom det blivit en så tydlig kombo finns det inte på världskartan att jag inte skulle åka på fikautflukt om jag inte sprungit innan. Det har ingenting med att vara nyttig eller så att göra, det har bara blivit en vana. Att ”bara” åka och fika känns som att bara gå halva vägen. Som att bara ha sko på ena foten.

Igår sprang jag inte en meter. Och jag fikade därför inte på något kul ställe. Jag satte mig på Espresso House för att jobba i några timmar innan jag läste böcker på balkongen.

Idag styr vi mot Bohuslän och häng med härliga vänner. Vi kommer säkert att hinna med en och annan löptur och jag ser fram emot att fota sommaren från den delen av västkusten där jag spenderade alla mina somrar som liten.