Jag har köpt ny bil. En BMW 3-serie Gran Turismo. Jag tycker den är så himla fin. Dessutom åker Hazel mycket säkrare i den här bilen. Allt för människans bästa vän, ni vet!

Detta är min tredje bil. Jag kom inte ihåg när jag köpte min första men jag köpte den av min mamma. Det var hon som först kom på att hon ville ha en Mini Cooper och att hon dessutom ville ha en cab. Jag minns när vi hämtade den; dubbdäcken låg i baksätet och fick knappt plats. Den var silverfärgad och oj vad roligt vi hade i den. Efter några år i hennes ägo köpte jag den, men det var nog jag som körde den mest redan innan.

Efter mÃ¥nga, mÃ¥nga mil bestämde jag mig för att köpa en ny bil. Det fanns inget annat alternativ än att köpa en ny Mini Cooper – givetvis cab nu ocksÃ¥. Den här gÃ¥ngen ville jag ha den extrautrustad med cykelställ. För den intresserade sÃ¥ finns cykelställ som Mini original tillbehör, men man mÃ¥ste borra hÃ¥l (lÃ¥ter fult men blir snyggt) till där stället ska fästas eftersom det inte fäster i nÃ¥gon dragkrok. En Mini Cooper cab har ingen dragkrok.

Min nya Mini Cooper cab som jag köpte i mars 2013 var chili-röd och kom med extra allt inklusive sportmotor och superhögtalare. Extra allt innebär att den troligtvis ägdes av en man före mig; det går att se på bland annat fälgarna som var dyra (och breda) men som jag inte riktigt gillade (tycker inte att svarta lättmetallfäglar är supersnyggt även om de anses coola) så de fick bli vinterfälgar.

Till mångas förvåning har jag kört odubbat här i fjällen under vintern. Det har funkat fint förutom en gång när de var isgata på en landsväg i inlandet och jag blev i princip omkörd av en lastbil eftersom min bil var alldeles för lätt för underlaget så vi fick aldrig något riktigt fäste och istället fick köra så himla långsamt. Men det gick fint ändå, jag har aldrig sladdat med den trots alla mina mil på vinterväg. Mina Mini Cooper-bilar har alltid gått extremt bra på vintern oavsett kyla. De har alltid startat och i princip aldrig strulat.

Fram till i somras skulle jag aldrig kunna se mig själv i en annan bil än en Mini Cooper cab. Var är körglädjen i en större bil, har jag undrat. Och hur kan man sätta sig i en bil med tak om sommaren och inte få panik, har jag alltid frågat mig själv när jag åkt nercabbat från april (ibland) till oktober (ibland). Jag älskar att köra cab; det är en upplevelse i sig som är oslagbar.

Men så en dag skjutsade jag en kollega från Åre till Borås eftersom vi båda skulle söderöver och så pratade vi om bilar. Och han sa att han tyckte att jag skulle passa i en BMW. BMW, tänkte jag och såg bara tråkiga bilar framför mig. Tills jag såg en Gran turismo.

Den dagen sÃ¥ddes ett frö och inom nÃ¥gra dagar googlade jag BMW och kollade ”nästan nya bilar” pÃ¥ BMW:s hemsidor i hela Sverige tills alla i min familj sa att jag skulle sluta med det och beställa en fabriksny istället. De förvÃ¥nade mig. Och eftersom de förvÃ¥nade mig sÃ¥ gjorde jag som de sa. I början av september, precis innan min födelsedag, beställde jag bilen som är alpinvit i färgen med panoramaglastak och tonade rutor och nÃ¥gra andra coola features som jag passade pÃ¥ att extrabeställa.

Det är sällan en bra affär att köpa en helt ny bil* men att köpa en bil i sig är ingen bra affär och det är inte därför jag köper en bil. Jag köper en bil för att jag vill bli glad när jag ser den och jag vill bli glad när jag kör den.

Jag har ett cykelställ till den här bilen precis som till min förra och till pÃ¥ köpet matchar cyklarna bilen. När jag köpte min röda Mini sÃ¥ matchade ju inte alls min blÃ¥ cykel – sÃ¥ jag skaffade min mattsvarta kolfiberracer.

Nu ska jag fylla den här bilen med hundar och träningsredskap och trailskor och skidor och så ska vi iväg på äventyr många, många gånger framöver. En trogen följeslagare som tar mig dit jag vill. Det kommer kännas konstigt att inte köra en Mini, men jag tror jag kommer ha det rätt så skoj med min nya BMW.

Bilen är en belöning från mig själv till mig själv för bra arbete under året, och en morot att fortsätta på samma sätt som jag gör.

(*det visade sig bli en bättre affär att köpa en fabriksny bil än att köpa en demobil, just saying)

Jag har köpt ny bil. En BMW 3-serie Gran Turismo. Jag tycker den är så himla fin. Dessutom åker Hazel mycket säkrare i den här bilen. Allt för människans bästa vän, ni vet!

Detta är min tredje bil. Jag kom inte ihåg när jag köpte min första men jag köpte den av min mamma. Det var hon som först kom på att hon ville ha en Mini Cooper och att hon dessutom ville ha en cab. Jag minns när vi hämtade den; dubbdäcken låg i baksätet och fick knappt plats. Den var silverfärgad och oj vad roligt vi hade i den. Efter några år i hennes ägo köpte jag den, men det var nog jag som körde den mest redan innan.

Efter mÃ¥nga, mÃ¥nga mil bestämde jag mig för att köpa en ny bil. Det fanns inget annat alternativ än att köpa en ny Mini Cooper – givetvis cab nu ocksÃ¥. Den här gÃ¥ngen ville jag ha den extrautrustad med cykelställ. För den intresserade sÃ¥ finns cykelställ som Mini original tillbehör, men man mÃ¥ste borra hÃ¥l (lÃ¥ter fult men blir snyggt) till där stället ska fästas eftersom det inte fäster i nÃ¥gon dragkrok. En Mini Cooper cab har ingen dragkrok.

Min nya Mini Cooper cab som jag köpte i mars 2013 var chili-röd och kom med extra allt inklusive sportmotor och superhögtalare. Extra allt innebär att den troligtvis ägdes av en man före mig; det går att se på bland annat fälgarna som var dyra (och breda) men som jag inte riktigt gillade (tycker inte att svarta lättmetallfäglar är supersnyggt även om de anses coola) så de fick bli vinterfälgar.

Till mångas förvåning har jag kört odubbat här i fjällen under vintern. Det har funkat fint förutom en gång när de var isgata på en landsväg i inlandet och jag blev i princip omkörd av en lastbil eftersom min bil var alldeles för lätt för underlaget så vi fick aldrig något riktigt fäste och istället fick köra så himla långsamt. Men det gick fint ändå, jag har aldrig sladdat med den trots alla mina mil på vinterväg. Mina Mini Cooper-bilar har alltid gått extremt bra på vintern oavsett kyla. De har alltid startat och i princip aldrig strulat.

Fram till i somras skulle jag aldrig kunna se mig själv i en annan bil än en Mini Cooper cab. Var är körglädjen i en större bil, har jag undrat. Och hur kan man sätta sig i en bil med tak om sommaren och inte få panik, har jag alltid frågat mig själv när jag åkt nercabbat från april (ibland) till oktober (ibland). Jag älskar att köra cab; det är en upplevelse i sig som är oslagbar.

Men så en dag skjutsade jag en kollega från Åre till Borås eftersom vi båda skulle söderöver och så pratade vi om bilar. Och han sa att han tyckte att jag skulle passa i en BMW. BMW, tänkte jag och såg bara tråkiga bilar framför mig. Tills jag såg en Gran turismo.

Den dagen sÃ¥ddes ett frö och inom nÃ¥gra dagar googlade jag BMW och kollade ”nästan nya bilar” pÃ¥ BMW:s hemsidor i hela Sverige tills alla i min familj sa att jag skulle sluta med det och beställa en fabriksny istället. De förvÃ¥nade mig. Och eftersom de förvÃ¥nade mig sÃ¥ gjorde jag som de sa. I början av september, precis innan min födelsedag, beställde jag bilen som är alpinvit i färgen med panoramaglastak och tonade rutor och nÃ¥gra andra coola features som jag passade pÃ¥ att extrabeställa.

Det är sällan en bra affär att köpa en helt ny bil* men att köpa en bil i sig är ingen bra affär och det är inte därför jag köper en bil. Jag köper en bil för att jag vill bli glad när jag ser den och jag vill bli glad när jag kör den.

Jag har ett cykelställ till den här bilen precis som till min förra och till pÃ¥ köpet matchar cyklarna bilen. När jag köpte min röda Mini sÃ¥ matchade ju inte alls min blÃ¥ cykel – sÃ¥ jag skaffade min mattsvarta kolfiberracer.

Nu ska jag fylla den här bilen med hundar och träningsredskap och trailskor och skidor och så ska vi iväg på äventyr många, många gånger framöver. En trogen följeslagare som tar mig dit jag vill. Det kommer kännas konstigt att inte köra en Mini, men jag tror jag kommer ha det rätt så skoj med min nya BMW.

Bilen är en belöning från mig själv till mig själv för bra arbete under året, och en morot att fortsätta på samma sätt som jag gör.

(*det visade sig bli en bättre affär att köpa en fabriksny bil än att köpa en demobil, just saying)

Om ett halvÃ¥r har jag bloggat i tio Ã¥r. Det är rätt sÃ¥ galet. MÃ¥nga som bloggat lika länge som jag har inte riktigt haft nÃ¥got ”liv” före bloggen eftersom de började blogga när de precis fyllt tonÃ¥r. Det stämmer inte pÃ¥ mig; jag är 34 Ã¥r och hann leva jättemycket fram tills jag var 25. Det känns pÃ¥ ett sätt som jag levde mer mellan 15-24 än mellan 25-34. Fast kanske ligger de senaste tio Ã¥ren alldeles för nära nutiden för att jag ska ha fÃ¥tt perspektiv pÃ¥ det hela.

Det finns hur som helst massor med bra grejer som den här bloggen medfört och som gör att jag varje dag tycker det är så himla kul att blogga.

1. Alla vänner. Den här bloggen har gett mig sÃ¥ himla mÃ¥nga nya fina bästa vänner. När jag flyttat till nya ställen (Halmstad, Sälen, Åre…) sÃ¥ har jag träffat nya människor genom bloggen och det har jag uppskattat väldigt mycket.

2. Att fÃ¥ vara del av ett sammanhang. Precis som med ett jobb, en kurs eller en utbildning sÃ¥ har bloggemenskapen gjort mig till en del av ett sammanhang. Det är roligt att nätverka med andra bloggare (även om det i mÃ¥nga fall bara är digitalt) och det är riktigt roligt att ha en aktiv dialog med er som läser. Jag är oerhört tacksam att ni är aktiva i kommentarsfältet – det är knappt jag ser andra bloggar som har sÃ¥ mÃ¥nga kommentarer som jag fÃ¥r. Det gör mig sÃ¥ väldigt, väldigt glad. Jag gillar att skriva kommentarer hos andra – jag tycker det är en del av varför det är sÃ¥ roligt att blogga.

3. Att ha lärt mig massor. Alltså verkligen jättemassor. Om allting och det mesta.

4. Att alltid få reflektera. Bloggen är ju på ett sätt en form av terapi. Genom att skriva får jag också tänka och reflektera och begrunda.

5. Att krydda mitt CV. Eller, krydda och krydda. Min blogg har varit ett arbetsredskap sedan starten; bÃ¥de när jag jobbade som omvärldsanalytiker med just digitala medier som ”mitt expertisomrÃ¥de” men ocksÃ¥ i mina uppdrag inom PR eller när jag jobbar med digitalt innehÃ¥ll för andra företag. Genom bloggen har jag lärt mig hur bloggare funkar och hur byrÃ¥er funkar och det är en ovärderlig kombo.

6. Att få påverka. Det är en lyx och ett stort ansvar. Jag kommer aldrig att göra alla rätt men det tror jag ingen kan. Det kommer alltid finnas saker att anmärka på; hur jag reser eller hur jag lever eller hur jag formulerar mig eller alla andra livsval i livet. Men jag vet vad jag vill påverka och vilka budskap jag vill sända ut och det är vad jag fokuserar på. I övrigt är jag människa.

7. Att kunna leva på bloggen. Något jag har blandade känslor inför eftersom jag egentligen inte helt vill leva på min blogg utan alltid vill göra andra saker också eftersom jag känner att jag utvecklas på helt andra sätt när jag får bita i utmaningar som ligger utanför den jag är och min person. Det där är jag väldigt mån om; andra uppdrag än de som är direkt relaterade till min blogg är jätteviktigt för att jag ska må bra. Men, att teoretiskt kunna leva på bloggen är både en lyx och en boost som jag uppskattar.

8. Att fÃ¥ möjlighet att göra kul saker och testa nya grejer. Jag vill absolut inte sticka under stol med det här – jag är pÃ¥passad som bloggare och fÃ¥r mail varje dag frÃ¥n företag som vill göra saker, synas och erbjuda tjänster, produkter och samarbeten. Jag tänker inte bekräfta att jag pÃ¥ riktigt gillar det jag skriver att jag gillar – det är sÃ¥ otroligt självklart tycker jag och den frÃ¥gan borde vara passé för bÃ¥de bloggläsare och bloggare. Jag har mÃ¥nga gÃ¥nger skrivit om utmaningarna och möjligheterna med bloggbusiness, sÃ¥ sök pÃ¥ det om du är nyfiken!

Om du vill läsa mer om mitt liv före bloggen eller lite hur jag lever så tycker jag att du ska klicka här:

> Mitt tidigare liv (fram till 2013)

> Alla mina hem (var jag egentligen bor)

Exploristas inlägg är också väl värt att läsa som en nyansering av att inte alltid göra mer, utan att göra saker smartare.

SÃ¥här sÃ¥g jag ut 2004-2005 nÃ¥gonstans, alltsÃ¥ innan bloggen. Jag är i Boston men jag är skibumklädd – jag jag gick runt sÃ¥här hela säsongen när jag inte jobbade som skidlärare (dÃ¥ hade vi annan uniform). En militärgrön jacka frÃ¥n HM som jag tyckte var sÃ¥ himla bra dÃ¥, men som skulle fÃ¥tt underkänt av mig idag. Och svarta byxor. Och, viktigast av allt: nÃ¥got pÃ¥ huvudet. Jag hade nästan alltid mössa eller som här, nÃ¥gon form av pannbandskeps eller vad det heter. AlltsÃ¥ varje dag oavsett tidpunkt eller om jag var inne eller ute.

Om ett halvÃ¥r har jag bloggat i tio Ã¥r. Det är rätt sÃ¥ galet. MÃ¥nga som bloggat lika länge som jag har inte riktigt haft nÃ¥got ”liv” före bloggen eftersom de började blogga när de precis fyllt tonÃ¥r. Det stämmer inte pÃ¥ mig; jag är 34 Ã¥r och hann leva jättemycket fram tills jag var 25. Det känns pÃ¥ ett sätt som jag levde mer mellan 15-24 än mellan 25-34. Fast kanske ligger de senaste tio Ã¥ren alldeles för nära nutiden för att jag ska ha fÃ¥tt perspektiv pÃ¥ det hela.

Det finns hur som helst massor med bra grejer som den här bloggen medfört och som gör att jag varje dag tycker det är så himla kul att blogga.

1. Alla vänner. Den här bloggen har gett mig sÃ¥ himla mÃ¥nga nya fina bästa vänner. När jag flyttat till nya ställen (Halmstad, Sälen, Åre…) sÃ¥ har jag träffat nya människor genom bloggen och det har jag uppskattat väldigt mycket.

2. Att fÃ¥ vara del av ett sammanhang. Precis som med ett jobb, en kurs eller en utbildning sÃ¥ har bloggemenskapen gjort mig till en del av ett sammanhang. Det är roligt att nätverka med andra bloggare (även om det i mÃ¥nga fall bara är digitalt) och det är riktigt roligt att ha en aktiv dialog med er som läser. Jag är oerhört tacksam att ni är aktiva i kommentarsfältet – det är knappt jag ser andra bloggar som har sÃ¥ mÃ¥nga kommentarer som jag fÃ¥r. Det gör mig sÃ¥ väldigt, väldigt glad. Jag gillar att skriva kommentarer hos andra – jag tycker det är en del av varför det är sÃ¥ roligt att blogga.

3. Att ha lärt mig massor. Alltså verkligen jättemassor. Om allting och det mesta.

4. Att alltid få reflektera. Bloggen är ju på ett sätt en form av terapi. Genom att skriva får jag också tänka och reflektera och begrunda.

5. Att krydda mitt CV. Eller, krydda och krydda. Min blogg har varit ett arbetsredskap sedan starten; bÃ¥de när jag jobbade som omvärldsanalytiker med just digitala medier som ”mitt expertisomrÃ¥de” men ocksÃ¥ i mina uppdrag inom PR eller när jag jobbar med digitalt innehÃ¥ll för andra företag. Genom bloggen har jag lärt mig hur bloggare funkar och hur byrÃ¥er funkar och det är en ovärderlig kombo.

6. Att få påverka. Det är en lyx och ett stort ansvar. Jag kommer aldrig att göra alla rätt men det tror jag ingen kan. Det kommer alltid finnas saker att anmärka på; hur jag reser eller hur jag lever eller hur jag formulerar mig eller alla andra livsval i livet. Men jag vet vad jag vill påverka och vilka budskap jag vill sända ut och det är vad jag fokuserar på. I övrigt är jag människa.

7. Att kunna leva på bloggen. Något jag har blandade känslor inför eftersom jag egentligen inte helt vill leva på min blogg utan alltid vill göra andra saker också eftersom jag känner att jag utvecklas på helt andra sätt när jag får bita i utmaningar som ligger utanför den jag är och min person. Det där är jag väldigt mån om; andra uppdrag än de som är direkt relaterade till min blogg är jätteviktigt för att jag ska må bra. Men, att teoretiskt kunna leva på bloggen är både en lyx och en boost som jag uppskattar.

8. Att fÃ¥ möjlighet att göra kul saker och testa nya grejer. Jag vill absolut inte sticka under stol med det här – jag är pÃ¥passad som bloggare och fÃ¥r mail varje dag frÃ¥n företag som vill göra saker, synas och erbjuda tjänster, produkter och samarbeten. Jag tänker inte bekräfta att jag pÃ¥ riktigt gillar det jag skriver att jag gillar – det är sÃ¥ otroligt självklart tycker jag och den frÃ¥gan borde vara passé för bÃ¥de bloggläsare och bloggare. Jag har mÃ¥nga gÃ¥nger skrivit om utmaningarna och möjligheterna med bloggbusiness, sÃ¥ sök pÃ¥ det om du är nyfiken!

Om du vill läsa mer om mitt liv före bloggen eller lite hur jag lever så tycker jag att du ska klicka här:

> Mitt tidigare liv (fram till 2013)

> Alla mina hem (var jag egentligen bor)

Exploristas inlägg är också väl värt att läsa som en nyansering av att inte alltid göra mer, utan att göra saker smartare.

SÃ¥här sÃ¥g jag ut 2004-2005 nÃ¥gonstans, alltsÃ¥ innan bloggen. Jag är i Boston men jag är skibumklädd – jag jag gick runt sÃ¥här hela säsongen när jag inte jobbade som skidlärare (dÃ¥ hade vi annan uniform). En militärgrön jacka frÃ¥n HM som jag tyckte var sÃ¥ himla bra dÃ¥, men som skulle fÃ¥tt underkänt av mig idag. Och svarta byxor. Och, viktigast av allt: nÃ¥got pÃ¥ huvudet. Jag hade nästan alltid mössa eller som här, nÃ¥gon form av pannbandskeps eller vad det heter. AlltsÃ¥ varje dag oavsett tidpunkt eller om jag var inne eller ute.

Kommer ni ihÃ¥g förra Ã¥ret när jag skickade iväg en massa julklappar till er läsare?  Jag deltog ocksÃ¥ i nÃ¥gra andra pay it forward-initiativ, bland annat gav jag bort presentkort. SÃ¥här skrev jag dÃ¥ (vinterbilderna är bara bonus – alltsÃ¥ jag längtar sÃ¥ mycket efter snö nu!!).

I år vill jag skicka iväg julklappar igen. Det är härligt att kunna ge! Jag kommer skicka iväg fem julklappar som jag köper och skickar iväg till er (lova att inte öppna före julafton) som en grej för att jag tycker att ni som läser här inne är så himla fina och härliga och för att jag uppskattar er massor!

Finns det ingen hake, kanske ni undrar?

Nä, ingen regelrätt hake. Men jag önskar att ni gjorde en sak för mig: i kommentarsfältet så vill jag att ni ger mig lite feedback. Jag vill att ni svarar på:

1. Vilken typ av inlägg gillar du allra bäst på traningsgladje.se?

2. Vilken typ av inlägg vill du se mer av på traningsgladje.se?

3. Bonusfråga: valfri feedback om mitt bloggande! Allra allra helst konstruktiv sådan, dvs något jag kan bli bättre på eller blogga på ett annat sätt om eller så. Fast jag gillar förstås hejarop också!

Dubbelkolla att du skriver i rätt mailadress när du kommenterar! Jag kommer skriva siffror pÃ¥ papperslappar som jag lägger i en burk; sedan drar jag fem lappar och om det t.ex. blir 1, 7, 13 och 23 sÃ¥ blir det kommentar nummer 1, 7, 13 och ja ni fattar – som vinner. Och dÃ¥ mailar jag er för att fÃ¥ adressen dit julklappen ska skickas!

Jag tycker det ska bli himla kul att fÃ¥ feedback frÃ¥n just dig. Jag är supernyfiken!! SÃ¥ berätta nu – hur kan jag bli bättre?

Bild från förra året

Kommer ni ihÃ¥g förra Ã¥ret när jag skickade iväg en massa julklappar till er läsare?  Jag deltog ocksÃ¥ i nÃ¥gra andra pay it forward-initiativ, bland annat gav jag bort presentkort. SÃ¥här skrev jag dÃ¥ (vinterbilderna är bara bonus – alltsÃ¥ jag längtar sÃ¥ mycket efter snö nu!!).

I år vill jag skicka iväg julklappar igen. Det är härligt att kunna ge! Jag kommer skicka iväg fem julklappar som jag köper och skickar iväg till er (lova att inte öppna före julafton) som en grej för att jag tycker att ni som läser här inne är så himla fina och härliga och för att jag uppskattar er massor!

Finns det ingen hake, kanske ni undrar?

Nä, ingen regelrätt hake. Men jag önskar att ni gjorde en sak för mig: i kommentarsfältet så vill jag att ni ger mig lite feedback. Jag vill att ni svarar på:

1. Vilken typ av inlägg gillar du allra bäst på traningsgladje.se?

2. Vilken typ av inlägg vill du se mer av på traningsgladje.se?

3. Bonusfråga: valfri feedback om mitt bloggande! Allra allra helst konstruktiv sådan, dvs något jag kan bli bättre på eller blogga på ett annat sätt om eller så. Fast jag gillar förstås hejarop också!

Dubbelkolla att du skriver i rätt mailadress när du kommenterar! Jag kommer skriva siffror pÃ¥ papperslappar som jag lägger i en burk; sedan drar jag fem lappar och om det t.ex. blir 1, 7, 13 och 23 sÃ¥ blir det kommentar nummer 1, 7, 13 och ja ni fattar – som vinner. Och dÃ¥ mailar jag er för att fÃ¥ adressen dit julklappen ska skickas!

Jag tycker det ska bli himla kul att fÃ¥ feedback frÃ¥n just dig. Jag är supernyfiken!! SÃ¥ berätta nu – hur kan jag bli bättre?

Bild från förra året