Jag börjar så smått känna mig som en ny människa. Från att ha varit kraftigt rörelsebegränsad i måndags och tisdags mår jag idag rätt så bra. Inte så att jag skulle kasta mig in i ett danspass kanske men jag kan nästan röra mig precis så som jag vill. Det finns hopp om världen. Min värld, alltså.

Efter väldigt många dagar utan hårtvätt har jag nu gjort det jobbigaste som finns.

Igår kändes min rygg helt förstörd. Försökte låtsas om att jag gick helt obehindrat när jag kom hem till mamma och pappa men mamma såg igenom mig. Såklart. Sådant gör mammor alltid.

Så jag fick massage. Mamma letade fram sin massagebänk och så fixade hon lite. Hon hittade precis de punkter i ländryggen där jag var öm, och dessutom snyggt blå från min kiropraktorbehandling i måndags, och så grejade hon lite och så fick jag ligga med en brännande värmekudde på ländryggen. Sedan kändes allt mycket bättre. Idag går jag nästan obehindrat och det finns hopp om livet.

I takt med att ryggen kändes lite bättre sÃ¥ kändes det desto mer i höftböjarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan i rygg och höftböjare för det är ingen strÃ¥lande smärta och ingen molande värk – bara en gnagande känsla om att det är fel. Jag känner höftböjarmusklerna och det säger väl allt. Man känner inte av sina muskler annars – om man inte har träningsvärk dÃ¥.

Jag hade planerat för en bikramyoga imorse men jag skippade den och satsade pÃ¥ sömn istället. Och en tidig avfärd till jobbet. Nu sitter jag här och jobbar med mina analyser kring beteenden i sociala kanaler och funderar pÃ¥ vad jag vill göra ikväll. Jag har dessutom pÃ¥ mig mina alldeles för lite använda glasögon sÃ¥ att inte mina ögon ska ta stryk av allt snabbläsande och scrollande pÃ¥ skärmen. Fattas bara annat än att jag drar pÃ¥ mig ännu ett rödöga…

Magnus har precis trendspanat och prickat sÃ¥ himla rätt. Senaste träningstrenden är färgglada kompressionsplagg. Therese har prickat in trenden klockrent. Magnus själv bär upp dem med bravur, Träningsnarkomamman ser cool ut i dem och senast ut är Emil. Själv gillar jag den ocksÃ¥. Nej, inte gillar – älskar!

Det är något särskilt med färg. Och när det gäller träningskläder tycker jag mig ana en tydlig distinktion. Man vet att de som älskar att träna tränar i färg. Och att de som ser träningen som ett pliktskyldigt måste tränar i svart. Varför är annars alla som går på konvent så himla färgglada? Varför var färg det enda man såg på yogaresan till Djerba? Det är klart att man kan sammanfatta det på ett annat sätt: de som är trygga i sin träning vågar bära färg medan de som känner sig lite vilsna och lite mindre självsäkra på sin plats i träningen håller sig till svart. Och så finns det såklart dagar då man har alla färgglada kläder i tvätthögen.

Mina kompressionsplagg kommer från Zensah och från GoCoCo. De är färgglada och finns både som sleeves (från Zensah) och strumpor (från båda leverantörerna).

PÃ¥ bilden har jag mina rosa leg och arm sleeves frÃ¥n Zensah. Men jag har dragit ner dem halvvägs pÃ¥ bÃ¥de armar och ben – jag tror att jag hade cyklat rätt mÃ¥nga timmar vid det här laget, mer än 15 i alla fall…