Det hela började på en restaurang vid italienska rivieran. Lorenzo, en italiensk man i sina bästa år som bland fyra kvinnor också i sina bästa år, drogs in i samtalet om relationer. I ett generaliserat uttalande där nyanserna försvann i översättningen yppade han de ljuva orden ”kärleken tar slut efter 3 år”. Föga anade han de högljudda protesterna från framförallt Sofia, och föga anade han att uttalandet skulle leda till att fyra bloggare skulle skriva varsin bloggpost om kärlek. Här kommer Lindas inlägg på temat.
Klockan fem en morgon i Civezza vaknar jag av tystnaden. Jag känner efter, funderar lite och trotsar sedan varenda cell i min kropp, kliver upp, smyger ut på terassen och luktar på soluppgången. Svalorna har redan dragit igång sin dag och tuppar på olika håll i dalen har morgonmöte, kuckelikuandet ekar mellan bergen.
Jag går uppför trappan till platsen där man kan se hela Civezza och ända till Medelhavet. Och jag funderar på något som varit ett frekvent samtalsämne den här veckan. Kärlek. Är det en myt? Kan den hålla för evigt?
Enligt forskning (och Lorenzos argumenterade) håller den initala kärleken i en relation i tre år. Då har den göttiga förälskelsen passerat och det är då det riktiga arbetet börjar. Det är då ord som ”kompromiss” och ”uppoffring” verkligen börjar få innebörd och göra den allra ihärdigaste romantikern till en skeptiker.
Jag har varit singel alldeles för länge för att vara något annat än en skeptisk romantiker. Efter 11 år där en relation knappt tagit sig förbi månadsstrecket minns jag inte hur det är att vara den viktigaste personen för någon annan. Och ibland undrar jag på riktigt vad det är för fel på mig. Jag är övertygad om att kärlek finns och att den kan hålla en livstid med kommunikation och arbete. Jag vet bara inte om den är för mig.
Detta är min stora sorg. Att kärlek, den klassiska världsomvälvande sorten, kanske inte är menad för mig.
Jag har blivit väldigt duktig på att vara ensam. Kanske för bra. Och jag har blivit bra på att fokusera på saker jag har kontroll över. Mitt arbete. Mina vänskaper. Min relation till mig själv. Min kärlek till mig själv är det absolut viktigaste kärleken och den jag inte behöver vänta på. Men också den som kräver mest arbete.
Den ljumma sommarvinden stryker över mina nakna lår. Fulla av de celluliter jag hatat så intensivt. En kropp jag avskytt. Som jag med tid och svidande insikter lärt mig acceptera.
Jag blickar ut över Civezza och känner en djup tacksamhet över att få vara. Få känna. Över att jag är modig och gör mitt yttersta för att leva ett liv som gör mig lycklig. Att jag vågar leva mitt liv fullt ut. Och att även om Den Stora Kärleken inte är för mig så har jag ändå hittat en kärlek jag kan räkna med i längre än tre år. Min egen.
Inlägget är skrivet av Linda från La Linda och är en del av en gästbloggcirkel som vi gör ihop med Sofia och Katarina. Du kan läsa mitt inlägg på samma tema hos Sofia, Sofias inlägg hos Katarina. och Katarinas inlägg hos Linda. Sedan är vi förstås alla väldigt nyfikna på hur länge kärleken varar enligt dig?
