Det snurrar rätt så snabbt nu. Dagarna som kommer och dagarna som är. Det är lite som att leva bland karuseller; den ena åkattraktionen tar vid efter den andra. Det kittlar i magen och det står inte särskilt mycket stilla. Juni rullar iväg för snabbt och jag hittar inte bromsen. Är det ens lönt att dra i den. Var modig i år Sara, sa en vän till mig och jag kör på det spåret. Jag säger ja fler gånger än jag säger nej. Tänker att man kanske inte alltid behöver just tänka så mycket. Och faktiskt inte heller ha en enda plan.

Idag är det måndag och jag är i Stockholm i några timmar till. För 24 timmar sedan var jag i Öregrund på en midsommarfest med vänner som varade hela helgen.  Jag tog med mig mina minnen från Italien som jag kom hem från i onsdags och firade midsommar med Prosecco – och en löptur på midsommaraftons morgon.

Oavsett hur snabbt livet där utanför snurrar  vilar själen i andetagen i bröstkorgen och hjärtat som bultar innanför huden. Då finns inte tid att tänka på något annat än det som är här och nu; fötterna som rör sig snabbt över marken eller cykelhjulet som rullar nästan ljudlöst på vägen. Tankarna kommer av sig själva som lätta sommarmoln på en blå himmel. Det är kravlöst och utmattande och i den kontrasten ligger hela hemligheten till varför jag älskar min träningsglädje.

Ikväll har jag bara skogen i mina öron och Hälsingland under mina fötter. Jag har sommar runt omkring mig och det spelar ingen roll hur den sommarkvällen ser ut. Kvällssol eller spöregn, jag älskar livet oavsett.

Det hela började på en restaurang vid italienska rivieran. Lorenzo, en italiensk man i sina bästa år som bland fyra kvinnor också i sina bästa år, drogs in i samtalet om relationer. I ett generaliserat uttalande där nyanserna försvann i översättningen yppade han de ljuva orden ”kärleken tar slut efter 3 år”. Föga anade han de högljudda protesterna från framförallt Sofia, och föga anade han att uttalandet skulle leda till att fyra bloggare skulle skriva varsin bloggpost om kärlek. Här kommer Lindas inlägg på temat.

Klockan fem en morgon i Civezza vaknar jag av tystnaden. Jag känner efter, funderar lite och trotsar sedan varenda cell i min kropp, kliver upp, smyger ut på terassen och luktar på soluppgången. Svalorna har redan dragit igång sin dag och tuppar på olika håll i dalen har morgonmöte, kuckelikuandet ekar mellan bergen.

Jag går uppför trappan till platsen där man kan se hela Civezza och ända till Medelhavet. Och jag funderar på något som varit ett frekvent samtalsämne den här veckan. Kärlek. Är det en myt? Kan den hålla för evigt?

Enligt forskning (och Lorenzos argumenterade) håller den initala kärleken i en relation i tre år. Då har den göttiga förälskelsen passerat och det är då det riktiga arbetet börjar. Det är då ord som ”kompromiss” och ”uppoffring” verkligen börjar få innebörd och göra den allra ihärdigaste romantikern till en skeptiker.

Jag har varit singel alldeles för länge för att vara något annat än en skeptisk romantiker. Efter 11 år där en relation knappt tagit sig förbi månadsstrecket minns jag inte hur det är att vara den viktigaste personen för någon annan. Och ibland undrar jag på riktigt vad det är för fel på mig. Jag är övertygad om att kärlek finns och att den kan hålla en livstid med kommunikation och arbete. Jag vet bara inte om den är för mig.

Detta är min stora sorg. Att kärlek, den klassiska världsomvälvande sorten, kanske inte är menad för mig.

Jag har blivit väldigt duktig på att vara ensam. Kanske för bra. Och jag har blivit bra på att fokusera på saker jag har kontroll över. Mitt arbete. Mina vänskaper. Min relation till mig själv. Min kärlek till mig själv är det absolut viktigaste kärleken och den jag inte behöver vänta på. Men också den som kräver mest arbete.

Den ljumma sommarvinden stryker över mina nakna lår. Fulla av de celluliter jag hatat så intensivt. En kropp jag avskytt. Som jag med tid och svidande insikter lärt mig acceptera.

Jag blickar ut över Civezza och känner en djup tacksamhet över att få vara. Få känna. Över att jag är modig och gör mitt yttersta för att leva ett liv som gör mig lycklig. Att jag vågar leva mitt liv fullt ut. Och att även om Den Stora Kärleken inte är för mig så har jag ändå hittat en kärlek jag kan räkna med i längre än tre år. Min egen.

Inlägget är skrivet av Linda från La Linda och är en del av en gästbloggcirkel som vi gör ihop med Sofia och Katarina. Du kan läsa mitt inlägg på samma tema hos Sofia, Sofias inlägg hos Katarina. och Katarinas inlägg hos Linda. Sedan är vi förstås alla väldigt nyfikna på hur länge kärleken varar enligt dig?