Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Idag minns jag tillbaka på min första träningskärlek. Jag träffade den i skolans stora gympasal och delade den med både yngre och äldre där den gemensamma nämnaren var tjocka gympabrallor och sladdriga t-shirtar. Friskis & Svettis.
Jag vet, Friskis & Svettis kan vara snyggt och coolt också men ute i Saltsjöbaden så var det inga flådiga träningsmänniskor som Friskistränade. De flådiga huserade någon annanstans, typ på privata pilatesstudios eller så. Själv stod man på alla fyra och gjorde kissande hunden på ett grusigt gympasalsgolv som var grönt med en massa färgglada streck för alla möjliga och omöjliga sporter. När det inte var Friskis & Svettistimme pinade jag mig igenom skolgympan på samma golv. Eller, basket och andra bollsporter var rätt kul på skolgympan (med undantag för innebandy – det var skittrist eftersom jag var skitkass) men inget annat. Det var ju bollsporterna jag var bra på.
Jag gick på alla sorters Friskispass. Förmodligen alla som hölls under veckan. Det var inte så många, typ 3 eller 4. Jag minns ”boys boys boys”-låten som jag gillade och alla andra i samma stil. I mitten stod ledaren i rödrandiga polkatights, vitt linne och en röd bandana och gjorde rörelser mot oss andra som stod i en ring runtomkring. Det jobbigaste var alltid att springa runt i salen. Det gjorde vi på intensivpassen. Att hoppa och skutta var enkelt.
Det var genom Friskis & Svettis jag började med träningen. Så jag har dem att tacka för mycket. De gör Sverige en ordentlig tjänst genom att erbjuda träning på de ställen där människorna finns. De gör träning enkelt och roligt och tillgängligt. Fantastiskt Friskis!
