Träningsglädje

När jag gjorde min senaste lite inofficiella läsarundersökning så var ni så många som skrev att ni uppskattade mina matinlägg. Ett tag hade jag väldigt mycket sådant – men sedan i våras har ni kanske märkt att jag nästan inte bloggat om mat alls. Däremot desto mer om vin – och den senaste tiden väldigt mycket om träning.

Jag har helt enkelt inte lagat så mycket mat. Men häromdagen slog jag faktiskt till på stort och lagade två fantastiska sallader, båda kommer från Flora Wiströms blogg och jag kan verkligen rekommendera den här vattenmelonsalladen med koriander och fetaost och den här halloumisalladen med nektarin.

I förrgår förvånade jag mig själv med att gå ut och skörda lite övervuxen rabarber innan det var för sent – och så gjorde jag lemonad efter ha druckit världens mest fantastiska rabarberlemonad tidigare i veckan. Jag ska berätta mer om den senare, jag lovar att den är värd att väntas på!

Livet går sin stilla gång på landet. Eller vänta nu, vem skämtar jag med? Jag är lite rastlös och sysselsätter mig för fullt. Efter att ha gått runt gården här i Hälsingland med min Redcord för att se var jag kunde sätta upp den så hittade jag den perfekta stället i det gamla stallet som också varit ladugård fram till för några decennier sedan.

Ladugården är inte så välbesökt nuförtiden men den stora ladan alldeles bredvid tjänstgör som förråd för ved och annat som är bra att ha på en gård. Här syns lämningar från höskulle på långt håll, och i ladugården bor också spår från förr. Här har både hästar och kor bott, bland annat. Fjordingen Nalle och kossorna Britta, Strimma och Rosa till exempel.

Just idag fick en stång i taket i ladugården fungera som gym. Det var det perfekta stället att hänga upp min Redcord på! Här där Strimma och de andra gått och trampat låg jag med skuldrorna mot en träningsmatta på betongen och med ena foten i Redcorden och fokuserade på att aktivera rätt muskler.

Höger baksida kämpar jag särskilt mycket med. Jag gör höftlyft och plankor med ena foten i Redcorden medan den andra är i rörelse. Det är mycket svårare att göra själv än när jag är hos Magdalena i Åre. I Åre får jag omedelbar feedback. Nu måste jag förlita mig på att jag själv känner när jag stabiliserar rätt – och när jag inte gör det.

Den Redcord jag har är en Redcord LITE som jag köpt för att kunna träna på egen hand med. Hemma i Åre tänker jag sätta upp den med två fästen i taket, men när man är på resande fot kan man hänga de två linorna över en gungställning eller en gren eller vad som helst. En stång i en ladugård funkar alldeles utmärkt.

Eftersom jag bara sprungit rundor runt 5-8 km sedan jag började springa efter min operation har jag gått och otåligt väntat på en längre utmaning. Idag tog jag den: Näbbkexleden i Bollnäs med start vid Bolleberget. Runt 16 km som blev någon kilometer till innan jag kände mig klar med långpasset. Stig, skog och evig grusväg.

Jag känner mig alltid stark när jag springer stig, oavsett om det går uppför eller nerför. Därför var jag lite förvånad när jag googlade åsikter om Näbbkexleden på internet och många uttrycker att det är jobbigt eftersom det går uppför. Jag minns inte de backarna. Däremot minns jag evighetsgrusvägarna på slutet. De är bara några kilometer men känns som några mil. Det var gassande varmt och jag tänkte mest på att dricka lemonad.

Det är svårt att tänka sig att jag opererades för tre månader sedan och för två månader sedan åkte jag på hike till England. För en månad sedan stoltserade jag med att kunna göra hopp på stranden i Lofoten och idag sprang jag 16 km utan att ens bli trött. Om en månad beger jag mig till nordligaste Sverige tillsammans med Annika för att ta oss an 11 mil på Kungsleden.

Näbbkex förresten, visst är det ett lustigt namn? Leden är välskyltad förutom på något ställe där jag funderade på om jag vikt av åt rätt håll men följ magkänslan så blir det rätt. På ett annat ställe blev jag jagad av några arga getingar som surrade omkring mig men mest av allt var jag och mitt springsällskap Hazel alldeles ensam. Sträckan runt 6-10 km minns jag som allra finast med perfekt Hälsingeskog att springa genom. Så hade det gärna fått vara hur länge som helst!

Bilder från ett annat ställe i Hälsingland. Med lika mycket grusväg.