Träningsglädje

Jag tog ut landsvägscykeln igår – direkt efter lunchen. Det ska jag nog inte göra om. Jag minns förra gången jag cyklade direkt efter att ha ätit. Det var som att det enda kroppen kunde fokusera på var att smälta maten och det fanns inte minsta tillstymmelse till energi i benen. Så var det igår med; fram till halva rundan. Resten gick bättre. Full kräm i benen och bra tryck hem. Men början alltså, det var som att jag tappat smöret och sålt pengarna. Eller ja tvärtom.

Känslan efteråt är alltid oslagbar; egentligen oavsett hur passet gått. Jag tycker om när det bubblar av glädje under huden och med små pärlor med klar, blank, ren svett ovanpå. Om man inte krånglar till det så väldigt så är det himla enkelt att vara lycklig. ✌?

Jag lämnade Särna igår och åkte till Hälsingland. När jag kom fram sprang jag en sväng med Hazel; och sedan blev jag bjuden på middag, solnedgång och bad i den vedeldade badtunnan vi har på gården. På sommaren går den rätt snabbt att elda upp och vi passerade 40-gradersstrecket i takt med att solen gick ner bortom träden. Vi kippade efter andan men svalkade oss med både öl och rabarberlemonad och det var så härligt så vi satt där i timmar medan solen förbyttes till dansande älvor på åkrarna och värmen från vattnet immade igen både husfönster och kameralins. Det var en bättre after run helt enkelt.

PS. Ölen som heter Ljusnan blev min favorit!

I Nordomsjön i Särna har Katta byggt om en gammal lada till ett hus och eftersom det var några år sedan det projektet påbörjades och det numer är alldeles färdigbyggt och jag inte varit förbi så passade det utmärkt att den här helgen skulle tillbringas hos henne.

Särna ligger i Älvdalens kommun i Dalarna nära norska gränsen med runt 800 bofasta personer – även om helgens watercross-tävling hade 1600 betalande besökare. Just nu är det Särna festvecka och byn har levt upp. Vi har hört klassisk dansmusik om kvällarna från andra sidan sjön och basen har gått tung i några av bilarna som trafikerat byn fram och tillbaka.

I fredags kväll tog vi fyrhjulingen på utflykt i sommarnatten och åkte på små vägar i skogen under den rosafärgade himlen. Fartvinden lekte i håret och det var så roligt! Vi stannade till vid sjön och gjorde upp en eld och åt ostar och jordubbar och hade det inte ett dugg jobbigt alls.

I lördags tog vi sikte mot vattenfallet Njupeskär som är Sveriges högsta vattenfall med 93 meters fallhöjd varav runt 70 meter är ett lodrätt stup. Vi gick den drygt 5 km långa leden runt fallet och jag var såklart tvungen att gå fram till kanten till det jättebranta stupet och känna det svindla lite.

Vid en av de övre platåerna satte vi oss ner för picknickstund och drack kaffe och åt äggsmörgåsar. Klart värd picknickplats får jag säga!

Det var en populär dag för vattenfall och parkeringen vid porten till Fulufjällets nationalpark var i princip alldeles full. Det var mycket folk som promenerade den 2 km fint uppbyggda promenadvägen fram till fallet; men betydligt färre som orkade sig vidare upp till toppen på vattenfallet. Här, i princip ovan trädgränsen, är Fulufjället vackert kargt och platt och bjuder på fin utsikt över världen och här i krokarna står världens äldsta träd; Old Tjikko.

När vi kom hem igen körde vi bubbel; Katta korkade upp en flaska som serverades i hennes bubblande jacuzzi på baksidan av huset. Alla vet väl att ombyggda lador kommer komplett med jacuzzis? Och lite senare invigde vi hennes Muurikka nere vid sjön där vi åt middag med tända ljus.

Njutningen på hela dagen var övermäktig och jag somnade glad och tacksam över allt. Livets liv alltså!