Träningsglädje

Och så fick jag min helg där jag kunde göra precis allt jag ville. Träna, cykla, springa. Jag avrundade den i Åre – med en tur runt Platåleden i Ottsjö och upp till Kläpphögarna. Där på toppen fanns delar av det gym som Fjällfysiken i Ottsjö håller på och bygger upp. Jag har besök av min ironmankompis Karin några dagar och jag tog med henne till Ottsjö igår. Vi gick dubbelvikta av skratt halva vägen – så som bra vänner gör antar jag?

När vi började vår hike så låg molnen tunga men ju högre upp vi kom desto blåare blev himlen. Snön har smält undan snabbt – jag var på exakt samma led för 9 dagar sedan och då gick vi stora delar på skare. Igår var det mindre snö och här och var när vi inte höll koll på var under snön som spången gick trillade vi ner till halva låret i smältande bäckar.

Mot mitten av veckan åker jag ner till Stockholm. Jag tänker byta fjälltoppar mot takbarer och Oatlys havredryck mot annat som bubblar lite mer. Jag tänker packa träningskläder och klänningar och träna och skratta och leva happily ever after.

Här är en bildbomb från igår:

Jag lever loppan i Hälsingland; springer, cyklar cyclocross och landsväg, går på 12-årskalas och hänger i lastremmar från en traktor. För många år sedan tillverkade jag en egen TRX, och idag hänge jag upp en lastrem på traktorn och så fick det bli min variant på Redcord (slingträning).

Igår hade jag träningsvärk i kroppen efter onsdagens Redcordträning hos Magdalena på Nordic Refit. Jag ska dit nästa vecka igen, men ville träna lite mellan gångerna hos henne. Jag har en TRX med mig till Hälsingland, men skillnaden mellan en TRX och en Redcord är att en Redcord har två fästpunkter, vilket möjliggör för lite annan funktion på övningarna.

När jag är i Hälsingland sminkar jag mig aldrig. Tvättar sällan håret. Duschar inte mer än nödvändigt eftersom jag inte riktigt orkar. Ofta när jag är här är det som att jag är på konstant träningsläger. En powerwalk med Hazel. En stigspringartur i skogen. Kanske ett långpass.  Landsvägscykling på min racer. Skogskörning på min cross. Lite stand up paddling. Många dopp i älven.

Jag gillar kontrasten den kontrasten i livet. Den versionen av mig som är så väldigt uppstyrd och den versionen av mig som faktiskt inte kunde bry mig mindre. Jag tycker om sot på händerna och doften av rök från en kvällseld i håret och jag tycker om mina dyra kläder i garderoben.

Kontrasterna fortsätter hela vägen. Jag bryr mig inte så väldigt mycket om smink, men är noggrann med vad jag köper och vill – såklart – att det ska se bra ut. Det är därför jag gjort fransförlängning hos Ullis på Puder i snart 8 år. För då behöver jag inte krångla med mascara som är det tråkigaste jag vet.

Jag behöver inte krångla med så mycket annat heller för med snygga fransar, en bra foundation och markerade ögonbryn så är jag good to go oavsett om det gäller jobbmöten eller en loppis på landet (ja, det där skrev jag bara – jag går inte så mycket på loppisar).

Jag har alltid haft (enligt normen) bra ögonbryn men har ändå brukat fylla i dem med ögonbrynspenna lite för att få dem mer markerade. Snygga bryn ramar in ansiktet tycker jag. Fast numer behöver jag inte fixa ögonbrynen heller för jag har gjort microblading hos samma Ullis som jag nämnde ovan.

Microblading gör man i två steg och jag bloggade om första gången jag gjorde det; då vi la grunden. I månadsskiftet mellan mars och april var jag hos Ullis igen för att fylla på och göra klart och jag är så himla nöjd sedan dess. Jag sminkar dem inte alls sedan dess och det går inte att se att jag egentligen har som tatuerade hårstrån under mina vanliga hårstrån.

Jag har försökt att fota mina ögonbryn några gånger eftersom ni har frågat hur det egentligen ser ut. Och svaret är precis som på bilderna nedan. Jag har inget smink alls på de bilderna (inte heller har jag duschat men däremot samlat på mig vägdamm från ett cykelpass och svettats under en löprunda), men däremot fransförlängning och microblading. Och jag är så sjukt nöjd. Oavsett om det regnar eller snöar eller om jag badar eller svettas på en nattklubb (vilket i och för sig bara har hänt en gång hittills men man vet ju aldrig) så behöver jag inte tänka på kletig make up.

Det enda jag behöver fokusera på är att duscha. Och att använda bra foundation eller underlagscréme om jag skulle känna för det. Just nu är Chanels CC med SPF 50 min favorit eftersom den är tunn och somrig. Jag använder även Chanels puder (i löst format – stor burk) och ibland rouge från Mac.

Jag är stamkund hos Ullis och jag vet att några av er gått dit för att fixa fransarna efter att jag bloggat om det. Så här kommer en hälsning från Ullis: om du är nyfiken på microblading så hör av dig till henne och berätta att du läser min blogg så får du priset 2900 kr istället för 3500 kr. Maila henne på [email protected]!

Om du har några frågor om min erfarenhet av microblading eller fransförlängning så ställ dem i kommentarsfältet så ska jag svara – eller så ber jag Ullis om svar!

Mina rätt så nya Adidas Energy Boost har samlat damm i skohyllan. De fick sig en springtur på snö i november 2016. Och kanske ett pass till. Sedan blev det inget mer för dem. Förrän idag: den 18 maj 2017. 5 dagar efter att jag startade den här bloggen för 11 år sedan, som jag för övrigt missat att fira.

Idag sprang jag och det var ett halleluja moment. Lite som när jag gick min första promenad efter operationen för sex veckor sedan (imorgon).

Det var lika delar tungt som euforiskt. Löpsteget kändes tryggt och säkert och sitter där det ska. Min kropp kan springa i sömnen. Och är jag vaken kan jag fortsätta en evighet. Men har man inte sprungit ett ordentligt löppass sedan 2016 så ska det nog kännas precis som det också under premiärpasset.

Subtraherar man kilometrarna från dagens löppass så är det bara 106 km kvar vi har att springa i fjällen om 70-ish dagar. Men det ska nog gå. Man springer med benen och man springer med huvudet. Och det senare är vältränat. Så nu är det bara att få några fler mil i benen så är det som om det senaste halvåret aldrig hänt.

Mitt under rundan när jag var som mest high on life var jag tvungen att messa Sandra på Craft och berätta hur mycket jag älskar min lila mellanlagertröja och hur mycket jag älskar mitt turkosblå Comfortlinne. Kanske är jag knäpp, men jag blir tacksam när jag blir glad – och så känner jag att jag vill berätta det. Och då spelar det ingen roll vad det handlar om; tröjor eller vad människor betyder för mig.