Träningsglädje

Det finns en jacka som alltid åker med i min packning när jag vill säkra upp inför lite sämre väder. Alltså en jacka som passar en typisk svensk sommardag. När jag springer långt så har jag alltid den här jackan med mig i packningen; den väger ingenting och är enkel att vika (eller ja – knyckla) ihop till en liten boll och stoppa i köparryggsäcken – eller i fickan på en cykeltröja om man är ute på två hjul.

Även om namnet på jackan har bytt namn och lite design under årets gång så har jag haft olika versioner i säkert 5-6 år.

Jackan jag pratar om är Focus hood jacket från Craft. Den finns som löparjacka, som cykeljacka och som cykelväst (fast för cykling så heter den Featherlight men är gjord i ungefär samma material). Grunden är densamma i alla tre varianterna; superlätt material som ger ett lagom skydd mot blåst och lättare regn. Featherligt är gjord för cykling, med lite fickor och annan passform – medan köparmodellen Focus hood jacket är designad för löpning.

Ni har sett mängder med bilder på mig med just den här jackan i olika färger – och det är just för att jag gillar den massor.

> Här hade jag Focus hood jacket på mig på en hike uppför Lion’s Head i Kapstaden. Det var sen eftermiddag, det var blåsigt – och i början av hiken så regnade det lite på oss. Regndropparna stannade kvar utanpå jackan och torkade snart bort.

> Här är samma jacka i snyggt vinröd nyans med härlig print – jag körde back/cirkelträning i fjällen i slutet av september. Älskar hela den här outfiten förresten, supersnyggt ju!

> I början av april såg jag ut såhär när jag sprang längs havet i Halmstad. Då hade jag en neongrön jacka på mig – i sådant väder som liksom är soligt och fint men som även kräver pannband. Förmodligen körde jag ett tunt underställ underst.

> När jag sprang förra sommarens bästa trail i Åre åkte jackan på igen; då var den lila med detaljer i orange – just denna variant har jag nog slitit sönder för den har varit med absolut överallt. Jag började använda den redan i mars i Åre!

Såhär ser Craft Focus hood jacket ut i lite mer närbild:

Just den här nyansen heter schock och jag gillar färgen massor. Den är färgstark men ändå sober tycker jag. Materialet är riktigt tunt och lätt – och det är bra med lite reflexdetaljer här och där.

Jackan finns i lite olika färger; här hittar du den! Jag tycker att den svartmönstrade är vansinnigt snygg också – och den i turkos!

PS. Älskar för övrigt att springa med skärm. Förra sommarens favorit kommer hålla i sig också i år! Mina glasögon kommer för övrigt från Bliz, men jag minns inte vad modellen heter…

Igår åkte vi på en heldagsutflykt med John; vår guide som tog med oss till de bästa ställena runt Godahoppsudden (Cape of Good Hope) – inklusive pingvinerna på Boulder’s Beach såklart, som var det jag såg fram emot mest.

Bergsområdet från Kapstaden till Godahoppsudden är ett naturreservat; Table mountain nature reserve – och vill man så kan man springa ett åtta mil långt ultralopp på bergskammen från Godahoppsudden ner till Waterfront i Kapstaden.

Numer finns det några locals som tycker att det där loppet inte är särskilt jobbigt, så de börjar i Waterfront på natten och springer hela kammen till Godahoppsudden med pannlampa. Sedan tar de en kaffe och pausar i 20 minuter och lagom till startskottet går så startar de också tävlingen tillsammans med alla andra.

Vi tog den här turen med bil och blev upphämtade på vårt hotell i Camps Bay och så styrde vi nedåt landet, mot den sydligaste spetsen – även fast Godahuppsudden egentligen inte är just så långt söderut man kan komma i Afrika. Men, det är här de två oceanerna möts: Atlanten och Stilla Havet.

På landremsan på ena sidan av Godahoppsudden, där Kapstaden ligger, är havet jättekallt – och på andra sidan, inte långt bort, är det varmt och skönt. När man står högst upp på Kapudden (Cape Point) precis bredvid, och blickar ut över den smala landremsan så kan man se båda sidor – och det är knäppt att tänka att det är så stor skillnad i temperatur.

Innan vi kom fram till Godahoppsudden betade vi av några andra höjdpunkter längs vägen. Först åkte vi till Hout Bay. Just igår var här ett sömnigt samhälle eftersom det var ledig måndag, men annars är här full kommers i hamnen med fiskebåtar som kommer in.

Från Hout Bay är det populärt att åka båt ut till en koloni med sälar som bor en bit ut, så det gjorde vi. Sälar är kanske inte det mest exotiska som jag kan tänka mig, eftersom vi har dem hemma också. Men det var väldigt stora vågor – och riktigt fina vyer.

Från båten hade vi fin utsikt mot Chapman’s Peak drive som är en väg som slingrar sig vid sidan av berget som stupar rätt ner i havet. Här gick banan för Two Oceans marathon – och även det stora cykelloppet som var helgen innan.

Även idag var det massor av cyklister på vägarna; det har det varit nästan varje dag som vi varit här i Kapstaden. Det är både landsvägscyklister och mtb-cyklister som rullar där ute.

Chapman’s Peak drive går mellan Hout Bay och Noordhoek och har gjort så sedan tidigt 1900-tal. Bilar betalar en avgift eftersom vägen kräver en hel del underhåll. Det skedde några dödsolyckor på grund av fallande stenar under 1998-2000 så då stängdes vägen i några år för att fixas i ordning och bli säker.

Här finns fickor att stanna på och stigar att gå hike på. Är det rätt årstid kan du se valar och när du kommer ner till Noordhoek ska du hålla koll på vilken färg flaggan som hänger längs vägen har. Här sitter en vithajsspanare som kollar så att bukten är fri från hajar – och meddelar surfarna. En gång räknade han till 16 stycken vithajar.

I Noordhoek finns ett litet ställe som heter Noordhoek Farm Village dit alla verkar leta sig; cyklister, locals och en och annan turist. Här finns små affärer, kafferosteri, glassmakare, juicebar och några restauranger. Det är gulligt – och jag kan intyga att juicen är god. Jag tog en grön med mycket ingefära!

Vi körde vidare mot Kapudden och Cape Point National Park. Här finns en hel del vilda djur; någon form av antilop, zebror, landsköldpaddor, babianer och några giftiga ormar som man ska se upp för om man är ute på hike.

När vi kom fram började vi med lunch till den här utsikten:

Efteråt promenerade vi uppför branten till fyren som byggdes på sommaren – innan man insåg att det var på vintern den behövdes men då syntes den aldrig till havs eftersom molnen alltid låg lågt. Utanför Kapudden och Godahoppsudden har en hel del fartyg förlist på grund av ett elakt rev – och mäktiga vågor.

Men utsikten mot Godahoppsudden är ändå finast, särskilt när man går upp mot Kapudden:

Här nere stod jag och såg glad ut där oceanerna möttes:

Här poppade John, vår guide, en flaska bubbel till vår stora överraskning. Han var riktigt bra och är ett tips om ni vill ha guide i Sydafrika – eller någon annanstans i Afrika. Han är uppväxt i Botswana och fick mig nyfiken att åka dit på safari till fots!

Man kan hyra egen bil och köra samma sträcka som vi gjorde men med guide så är allting ordnat och klart och man får reda på precis allting man vill veta. John hade till och med bokat bord åt oss för lunch – och det skulle inte jag tänkt på om jag körde själv. Minussidan är väl att man inte kan stanna spontant överallt eftersom man har en ungefärlig tidsplan att hålla sig till, men det där beror lite på guide också.

Nästa stopp längs vägen var vackra Simon’s Town och Boulder’s beach där pingvinerna är. Ju varmare klimat desto mindre är pingvinerna och de som finns här är inte de du ser i kallt klimat på naturprogrammen. Men de var söta och ser så stolliga ut när de promenerar fram mot vattnet.

Människorna och stan var här före pingvinerna som en dag bara dök upp. Sedan förökade de sig i antal och levde rövare i människors trädgårdar. De funkade inte särskilt bra varken med hundar eller bilar så man byggde som staket en bit upp för stranden så att de skulle hålla sig inom området och inte bli påkörda. Som mest har här varit 3000 pingviner men nu har en hel del av dem flyttat till andra sidan bukten (False bay).

På vägen hem åkte vi genom Constantia som är ett av vindistrikten nära Kapstaden. Men det blir mer vin senare för nu lämnar vi Kapstaden och åker mot Franschhoek!

Kåkstäderna i Kapstaden kallas för townships och om du besöker Sydafrika och Kapstaden så ska du absolut ta en guidad tur hit. Det kan kännas konstigt och obekvämt men du kommer att lära dig massor; och guiden ger dig en större förståelse för Sydafrikas dåtid och nutid.

I Kapstaden finns allt; de snuskigt rika och de otroligt fattiga. Ibland ser du män som står i korsningarna vid de stora vägarna och väntar på att bli upplockade – ifall någon skulle behöva arbetskraft för dagen. Sydafrika har bland den högsta ginikoefficienten i världen; alltså den högsta ojämlikheten i inkomstfördelningen.

En av de townships som vi besökte var Langa; det är en av Kapstadens äldsta townships som fanns redan före apartheidens tid – här har många människor mist sitt liv för sin kamp mot apartheiden. Även om här bor många som idag har råd att bo någon annanstans, så är stoltheten och banden till sin lokala kultur så stark att man väljer att bo kvar trots att man skaffat sig de ekonomiska förutsättningarna att flytta härifrån.

Detsamma gäller för fler av kåkstäderna; fallfärdiga skjul och hem som byggs i containrar du ser på tåg och fartyg, blandas med ”riktiga” hus som är hem till advokater eller läkare. Det är ofta människor som växt upp i området; och som sedan fått råd till ett hus genom skolgång och karriär.

Vår guide som var född och uppvuxen i Langa menade att husen som står vägg i vägg med plåtskjulen fungerar som ett bevis på att förändring är möjlig – och att det är dit han också vill. Inte att flytta från Langa – men att ha råd att köpa ett hus i Langa.

Det finns otroligt mycket att säga om Sydafrikas historia att det inte får plats i ett blogginlägg men ingen av de guider jag har mött – oavsett bakgrund – har dolt sitt missnöje med den nuvarande presidenten; Jacob Zuma. Han är gift med sex fruar och under 2000-talet anklagades han för våldtäkt. Han hade oskyddat sex med en flicka som var HIV-positiv men sa att han tog en dusch efteråt och att det därför inte skulle vara någon fara. Dessutom kopplas Zumas namn till korruption – något som är vanligt i hela landet. Till exempel finns olika regler för vem som ska få boende från staten, men detta missbrukas och det är vanligt att de som bor i plåtskjul i väntan på boende från staten får vänta hela livet ut.

Apartheid, alltså en form av rasåtskillnadspolitik, fanns i Sydafrika fram till 1994 – då Nelson Mandela valdes till president efter många år i fängelse, bland annat på Robben Island. Under åren med apartheid splittrades familjer med olika etniska ursprung och många, många människor massdeporterades från sina boende till andra ställen längre bort – långt från sina jobb och tidigare liv.

I Langa gick vi förbi en gammal ölhall som såg nybyggd ut – och det var den, för att den en gång bränts ner. Regeringen ville att alla ”svarta” skulle spendera sina pengar här, istället för att spara dem och spendera dem på sina familjer – eftersom de på så sätt skulle kunna få mer makt och bli farliga för det vita samhället. Men det är bara ett av alla de krokben som tidernas regeringarna satt för den svarta och den färgade befolkningen.

Vi åkte också förbi Mzoli’s Place i Gugulethu och här utanför ringlade kön lång med folk som vill köpa kött för en ”braai” (grillning). Sedan 2003 har Mzoli Ngcawuzele haft öppet och lockat massor av människor – det är en turistattraktion men också populärt bland lokalbefolkningen.

Att bo i Kapstadens townships kan se lite olika ut; från enkla plåtskjul till nybyggda hus som byggts alltför sakta och nästan bara inför nya politiska val. Vissa bor i samma typ av containers som finns på tåg och lastfartyg. En sådan container delas på mitten och huserar två familjer. Sommartid blir här olidligt varmt – och på vintern ruskigt kallt.

Vi besökte också en typ av boende där tre familjer delar på tre sängar i ett litet, litet rum inte större än en skrubb. Alla ägodelar står på sängen dagtid och på natten när alla familjemedlemmar ska sovas fylls dessutom golvet med madrasser. Dessa rum var gjorda för 16 män på den tiden då män och kvinnor bodde avskiljt från varandra. I ett sådant här hus där varje rum huserar tre familjer, och där det finns många rum, så delar man på en gemensam kran oavsett vad man ska ha vattnet till.

Även om det är vansinnigt trångt och inhumant i Kapstadens townships så gror här en gemenskap som går att ta på; kulturen är stark och livet här är som livet på alla andra ställen – om än annorlunda på många sätt.

Vi drack Umqombothi vilket är den lokala ölen med stark kulturell betydelse. Den smakar lite som vanlig öl – fast mer söt och med en annan eftersmak – och serveras i hinkar och dricks gemensamt, man tar en klunk och skickar vidare till nästa person. På ett annat ställe låg en trave fårhuvuden i väntan på att tillagas och säljas på den lokala marknaden. Och i varje gathörn tvättades det bilar. Att ha en bil är en statussymbol och den ska alltid vara rentvättat.

Det finns flera olika guider som tar dig till Kapstadens townships. Jag kan inte säga om alla guider är födda och uppväxta i respektive township men jag kan tänka mig att de flesta är de – och då kan de verkligen berätta historien på riktigt och från sitt perspektiv. Det är just dessa människor som vill att fler ska upptäcka deras bakgrund och deras hem – för att visa och berätta för omvärlden hur det är, så att förändringarna kan gå snabbare än vad de gör idag.

 

> Fler tips till Kapstaden, Sydafrika