Jag har inte tränat så mycket den senaste tiden. Senast jag sprang var den 1 januari och det är ju rätt länge sedan – så igår ändrade jag på det och stack ut när det snöade som mest och modden var som jäkligast.

Det var inte en särskilt bra runda. Jag kände mig trött från början och jag fick en känning i en muskel och jag höll på att halka några gånger och sådär.

Jag valde rundan om Riddarfjärden och när jag kom till Västerbron (som är i slutet av min runda) så hade jag gått ett tag på grund av allmän oflyt. Men vid brons fot så tänkte jag att det här är ett ypperligt tillfälle att bli trött. Och när jag blir trött blir jag lycklig mestadels tack vare kemiska reaktioner i kroppen. Så då gjorde jag en sista ansträngning och sprang uppför bron och sedan promenerade jag hem.

Ett dåligt pass gav ändå en bra känsla i kroppen. En sådan där skön känsla som liksom sparkar ut den negativa spiral som rastlöshet och negativa tankar har förmågan att skapa. Ett löppass är mitt bästa botemedel för när en dag i livet känns rätt så meningslös.