Jag vet när jag sitter i soffan hur träningsruset kommer att pirra i kroppen 30 minuter senare. Om jag väl tar mig ut. Jag kan bli avundsjuk på mig själv för den känslan; för den kan vara bland de mest välgörande i världen. Det är som att varje cell är rusig, som om varje liten mikroskopisk del av kroppen går från att halvslumra till att ha fest. Lite som en björk som går från aprilgrå till majgrön och blir levande och alldeles full av liv. Den känslan alltså. Den är oslagbar.

Igår kväll satte jag på mig mössan klockan 21. En novembersöndag är ingen ute klockan 21; det var bara jag och mina hörlurar som kapslade in världen i en mjuk och stadig rytm.

Asfalten gnistrade av förrädisk isbana för chanslösa sommarhjul men det gick fint att springa min backe. För varje intervall blev jag tröttare och gladare. Kanske den bästa kombinationen för mitt inre och för att dämpa söndagsvemodet.

Jag hade en plan med min träning och det var 15 minuter backintervaller, 10 minuter styrka och 5 minuter rörlighet. 30 minuter allt som allt – och en himla fin trippel som satte startskottet för kommande träningsvecka.

Känner du igen känslan som jag försöker beskriva här ovan? Vilka ord skulle du sätta på den?

Jag har ägnat mig åt att beskriva den där känslan några gånger – som här tillexempel:

> Om den kittlande känslan ovan mjölksyretröskeln