Träningsglädje

Löparskor är en passion som jag och min sambo delar. Han kan surfa i timmar och leta efter utvalda modeller som han måste köpa från en japansk webshop eftersom de inte finns någon annanstans. Jag är inte lika extrem; men det finns ändå få saker som går upp mot en riktigt bra löparsko.

Jag vill ha mycket känsla i mina skor. Sulan ska vara effektiv och ge mig bra markkontakt; jag vill känna vad jag springer på. Ovandelen ska vara smidig och överlag vill jag att hela skon ska se nätt ut.

Just nu går jag igång på diskreta och eleganta färger. En marinblå sko eller en helt svart sko, gärna med detaljer i guld eller någon annan snygg färg, suktar jag efter allra mest. Eller den här mjukt rosa löparskon (en Adidas energy boost) som många verkar ha gillat!

För inte så länge sedan var det extremt poppiga och färgglada skor som gällde, typ som den här. Oavsett färg på löparskor så tycker jag att något av det snyggaste som finns är en riktigt schysst kostym kombinerat med rena och fräscha sneakers.

Jag är lite av en skosnörd och har till och med ägnat ett helt podavsnitt åt löparskor. Kolla in avsnitt nummer 15 av podden Träningsglädje TALKS!

Kommer du förresten ihåg mitt mycket angenäma nyårslöfte från några år sedan som i allra högsta grad hade med löparskor att göra? Jag försökte hitta bloggposten där jag skrev om det och här nämner jag det i alla fall…

Vilken sko jag helst springer i beror på var jag är. Min skogarderob ser helt annorlunda ut här i Åre jämfört med när jag är i Stockholm till exempel. Och det beror också på säsong. Men, dessa skor har jag sprungit flest mil i under se senaste sex månaderna:

1. Inov-8 X-talon 212

Den här skon är en riktig trotjänare. Jag minns när jag köpte förlagan till just den detta skopar – jag sprang i dem i åratal. Förra året köpte jag mig en nyare modell och jag skulle behöva uppgradera dem på nytt.

Just dessa stackars skor mår inte helt hundra just nu. De doftar inte rosor eftersom jag uppenbarligen spenderar mycket tid på myr och i kärr. Som den här gången till exempel (som var ljuvlig). Eller den här gången (som var helt förskräcklig).

Jag springer alltid i terrängskor skor när jag springer på stig; de har bra grepp på stenar (mindre bra på blöt spång) och jag kan springa rätt genom fjällbäckar och lerpölar. Jag har också terrängskor från Icebug men det var länge sedan jag använde dem nu.

När jag springer terräng är markkänslan extra viktig eftersom jag behöver parera slirigt underlag och ha både kropp och koordination på helspänn för att så snabbt och smidigt som möjligt ta mig över rötter, stenpartier och håligheter.

2. Adidas Ultra Boost

Den här skon fick jag i april i våras och jag skrev om dem då, läs här: recension Adidas Ultra Boost.

Det är en så himla skön sko som ger mycket känsla och alldeles tillräckligt med stabilitet för mig. Jag springer däremot inte med dessa i regn eftersom de inte håller fötterna torra alls; ovandelen är virkad (typ) och släpper igenom all väta. Men jag älskar dem ändå och de har nött många mil i sommar. En himla bra allroundsko på slät mark för alla typer av pass.

3. Adidas Adizero Boston Boost

Det här är mina snabbaste skor just nu. De ser oansenliga ut men jag tycker att de är dösnygga på foten. Så självklara och lätta och mina nya favoriter efter dessa löparskor som jag älskat så länge.

Jag har inte sprungit så himla många pass i mina Boston vilket syns – de är ju så rena och fina. Just därför så väljer jag mina pass med dessa skor med omsorg. Men, ge mig ett pass med regn så kommer dessa att se lite mindre polerade ut och därefter kommer de få följa med på många pass framöver!

Nu vill jag veta vad du tycker – vilka löparskor är dina absolut bästa?

Vi vaknar klockan 6 och slumrar ett tag. Ute är det mörkt och vi väntar in lite morgonljus. Jag möts av pigga ögon som undrar om vi ska hitta på något roligt. Fyra tassar som landar i golvet och som vill att jag också ska följa med.

Jag känner mig pigg trots att det ändå är skönt att vila huvudet mot kudden en stund till. Jag stängde skärmen tidigt igår kväll och spenderade kvällen med att läsa en bok istället. Klockan 22 släckte jag lampan och snart nog sov jag. Det märks idag.

Det ljusnar där ute och jag öppnar ytterdörren och ser molnen i ögonhöjd. Vi vädrar morgonluft och vi promenerar iväg.

Vi går drygt en kilometer längs vägen och viker av vid en åker. Förbi en fjällbäck som brusar och in mot tystnaden. Vi når en strandkant och blickar ut mot byn som täcks av grådis och dimma. Regndroppar mot sjön skapar ringar mot vattnet och vi flanerar där i vattnet en stund innan vi vänder tillbaka igen.

Fler människor har vaknat nu. Fler bilar, mer verklighet.

Jag slår på kaffet när jag kommer hem. Skummar mjölk och gör frukost för två. Hon äter snabbt, jag äter långsamt. I min glasburk ligger lager på lager med chiapudding, banan- och avokadocréme, kvargyoghurt och granola. Molnen ligger kvar halvvägs ner på berget hela tiden. Det kommer nog vara precis såhär hela dagen.

Förresten, här är bästa receptet på chiapudding tycker jag.

Vi pratar alltmer om att downshifta. Även om vi inte använder just det ordet så pratar vi åt det hållet. Det är många som längtar ut till naturen och till skogen. Till en värld och en verklighet med mer närvaro och mindre stress. Om att skapa sig en tillvaro som ger någonting, mer än pengar och saker man ska köpa för att bygga sig en yta.

Och jag tänker att det finns jättemycket att säga om allt det där.

När jag pratade om att våga i söndags, så pratade jag lite kort om äkta och falska drömmar. Om att känna efter vad man verkligen vill så att det man strävar efter är ens ärliga och egna dröm och inte en dröm som samhällets normer skapat åt en – eller något som man fartblind påverkats av genom sociala medier.

Jag vet inte om jag kan kalla min verklighet för downshifting direkt. Och kanske behöver inte downshifta betyda att man släpper allt man har och bosätter sig i en stuga långt ute i skogen. Allt behöver inte vara svart eller vitt – det finns olika skalor av downshifting och man behöver inte gå all in.

Man kan trivas jättebra i sin stadslägenhet med allt det som en stad har att erbjuda – och sedan göra utflykter till sina oaser där man får kraft och energi. Jag kommer alltid minnas när jag jobbade i Sälen och under en fikarast så pratade vi om innehållet i olika tidningar. Och en av mina kollegor sa till mig vi åkte till Stockholm för att gå på Skansen men mina barn tyckte att det var roligast att åka rulltrappa.

Det fick mig att inse hur mycket i samhället som utgår från Stockholm. Jag kan ibland se en perfekt stylad inredningsbild från en tidning och sedan funderar jag på alla hem jag varit i som inte varit en häftig innerstadstvåa och då finns det knappt några hem utanför Stockholms tullar som ser ut som i tidningarna. Jag funderar på nyheterna som når mig och det mesta som inte handlar om världen utanför landets gränser handlar om Stockholm. Det enda som gör alla shoppingtips relevanta är att det numer finns e-handel.

Jag bor med tystnaden som närmsta granne men jag har inte downshiftat ett dugg om downshifting ska handla om att jobba mindre. Men, det som gör mitt liv hållbart och härligt är att jag har mer tid nu.

Mina andningshål ger mig flerfaldigt mer tillbaka när jag får gå ut i tystnaden och inte möta en själ. Mina stunder på fjället ger mig fri lejd rätt in i närvaron. Jag plockar godbitarna ur downshiftingtrenden och jag behåller russinen i kakan i den där karriärresan som jag inte vill hoppa av helt eftersom den gör att jag ständigt får utmanas och utvecklas i arbetslivet.

Min life design är lite som en godispåse som jag vill fylla med de bästa godbitarna. Jag stoppar i det som jag tycker är bäst från konceptet downshifting och det bästa ur storstadspulsen, det bästa ur frilanslivet och det bästa från anställningstryggheten. Det ger mig en unik mix – en blandning som passar mig allra bäst. Men titta ner i någon annans godispåse och det ligger en helt annan blandning där!

En ny kategori favoritbloggar i min rss-feed är de som ger mig lugn. Jag har dem i en mapp som jag kallar för livs- och downshiftingbloggar. I den gruppen finns bland annat Angeliqe och Rania. De är fina! Att gå in på de bloggarna är lite som att gå in i en Pinterestoas till bredden full med lugn. Ibland är den typen av downshifting fullt tillräckligt i sig; att läsa en blogg.