Mörkt, stormigt och regnigt. Jag mindes hur underbart det var att springa i just det vädret förra gången – så jag hade inga problem att komma ut ikväll. Jag funderade mest över hur jag skulle hålla telefonen torr, när det är skitväder behöver jag lyssna på något annat än vindens dunder i mina öron.
Jag var ute i ungefär 40 minuter och hann springa 2 längre tröskelintervaller. Det var sjuhukt länge sedan jag sprang kvalitet eftersom en muskel i ryggen strulat men det kändes bra idag. Det kändes faktiskt fantastiskt. Och det finns inget annat att säga än det som redan sagts i det här inlägget:
Att springa är att leva. Men det behöver ju inte betyda att ju snabbare man springer desto mer lever man. Kanske är det tvärtom. Att den största njutningen infinner sig när man sänker tempot och vågar springa långsamt. När andningen är stabil och man flyter fram i en skön miljö, längs med havet, vid foten av ett berg eller varför inte på en stig i skogen?