Träningsglädje

Saker som hör till kategorin ”saker som är svåra att fånga på bild”: de nya plaggen från Craft Sportswear –  Craft brilliance. De är nämligen fluorescerande så att man ska synas riktigt bra i mörker. Och så har de en himla massa reflexer.

Jag har ett gäng plagg i serien. Bland annat tightsen (sjukt sköna) och jackan (tunn, så jag får skynda mig att använda den massor innan det blir kallt).

Bland de lite billigare sakerna – sjukt smart för övrigt – är Craft Brilliant leg cover. Alltså, grejer man drar på vaderna – oavsett vilka tights man än har.

Höstens finaste tid är förbi, konstaterade jag när jag öppnade ytterdörren för att ta en tur uppför berget. Toppen har inte synts till på hela dagen, där uppe ligger molnen och hovrar. Och björkarna vackra guldkronor ligger utspritt på marken. Vill man ha färg så får man klä på sig den själv…

Jag kunde knappt ha varit mer rosa än vad jag var när jag trädde stavarna om händerna och knallade uppför den klassiska Långsvängen som om vintrarna tar skidåkarna ner mot byn. På skidor är det inga konstigheter, man kan nästan åka den i sömnen. I skor – uppför – är det ingen barnlek.

När Karin cyklade med mig förra helgen sa hon ”benen vet inte hur fort jag cyklar” apropå att hon körde cross och jag cyklade racer – och vi därmed höll lägre hastighet än när hon bränner av mil efter mil på sin P5:a. Så är det när det går uppför också; kroppen slår pulsen i taket oavsett så länge som det är jobbigt nog – oavsett fart.

 Kläder: Craft PXC high function (egentligen för längdskidåkning).

Att springa är att leva, skrev jag häromdagen. Att resa är också att leva och förmodligen det jag lägger allra mest pengar på – tillsammans med mat. När min sambo började började samarbeta med flygbolaget KLM i våras var det så väldigt lustigt eftersom vi båda med gott samvete kan säga att vi helst flyger med dem oavsett – detta skrev jag till exempel för några år sedan. Så yes, det är med KLM vi flyger med till New York i höst – och även till Karibien rätt så snart.

Eftersom det är en höst som går i full fart så tänkte jag göra en liten countdown. Igår morse tog jag med mig almanackan till Fabrique och satte mig ner med min söndagsfrukost och gick igenom veckorna och styrde upp – mest mentalt – hur det ser ut framöver.

Om 1 vecka: är jag på Winter Show i Kungsträdgården. Jag kommer stå i det tält som Åre har – kom förbi och säg hej.  Jag är där förmodligen på lördag morgon/förmiddag och söndag eftermiddag.

Om 3 veckor: packar jag väskan och åker till New York några dagar. Jag vet att det är många marathonfokuserade bloggare som ska åka dit men på den här bloggen blir det inte så mycket löpning utan mer annan träning.

Om 5 veckor: åker jag till Paris med min fotografbrorsa och min mamma. Jag knölade mig in i deras planering i sista sekund. Jag har aldrig varit i Paris och kan inte heller prata franska trots typ 10 års väl godkända (enligt dåvarande betygssystem) franskalektioner i grundskolan. Att jag inte tycker att jag kan prata franska kan i och för sig bero på att jag aldrig riktigt pratat franska sedan min sista franskalektion på sent 1990-tal.

Om 7 veckor: letar jag fram solskyddet, packar både löparskor och bikini och åker till Karibien. Det går en hel hög med lopp av stapeln på ön Curacao: 5, 10, 15, 21 och 42 km – KLM Curacao Marathon. Kolla in när första start är! Jag har inte bestämt vilken distans jag ska springa men min sambo siktar, sin vana trogen, på ett marathon.

Om 9 veckor: är det stor öppningshelg med snö, test och fest i Åre. Jag gillar den här helgen så himla mycket för att det ligger så härligt mycket förväntan i luften över den kommande skidsäsongen. Och för att jag nästan alltid spenderat den med härliga vänner. När vi träffade Å&E i lördags kväll så längtade vi nog alla efter snö och skidåkning.

Om 11 veckor: är det jul. Enough said.