Idag var det äntligen dags för landsvägspremiär pÃ¥ riktigt för i Ã¥r. Egentligen tänkte jag cykla redan igÃ¥r men jag hade varenda pinal förutom det viktigaste – hjälmen. Den är i en annan stad visade det sig. Jag köpte en ny. Dels hade jag tänkt köpa en ny i alla fall eftersom jag haft min gamla sÃ¥ himla länge, och sÃ¥ ville jag ha en som syns.
Det var en tjej inne på Cyklande tjejer (grupp på Facebook) som påminde om det: har du mörka färger så syns du extremt dåligt på cykeln i skuggiga partier. Och skuggiga partier kommer alltid, särskilt om man är solskenscyklare som jag.
Jag har väldigt sällan mörk tröja eller jacka på mig när jag cyklar. Det har nog aldrig ens hänt. Av samma anledning som ovan vill jag synas. Idag blev det vit cykeljacka (Craft Featherlight) och det var ironiskt att jag hade full vintermundering på mig när alla andra jag mötte kom i shorts och t-shirt.
Planen var att cykla tidigt imorse. Vid 6 gick jag upp och kollade vädret men när termometern visade 5 grader och det blÃ¥ste rätt ordentligt pÃ¥ sjön sÃ¥ sköt jag fram planerna. Jag hade fortfarande 5 grader i huvudet när jag packade cykeln pÃ¥ bilen och körde mot Järpen. Det visade sig dock vara typ 20 grader – och jag var pÃ¥pälsad med leg warmers, booties och underställströja. Tack och lov för min outfit sÃ¥ blÃ¥ste det lite här och var sÃ¥ det blev bara för varmt i uppförsbackarna. Den första cykelbrännan fÃ¥r därmed vänta pÃ¥ sig.
Jag cyklade från Järpen bort mot Kall (väg 336) och tillbaka igen. Utsikten var magisk, solen sken och det mesta var fantastisk. Jag skrev förut att jag var nervös inför cyklingen och det är jag, men det släpper efter första tramptaget. Cykling är ju helt fantastiskt alltså. Har jag sagt det förut?
