Träningsglädje

Det här med att stå suuuperlänge i planka har ju blivit rätt poppis. Personligen tycker jag att det är rätt så värdelöst. För hur ofta gör vi något så statiskt i verkligheten? Med andra ord: vad har vi för nytta av det? Och hur skoj är det ens att stå i statisk planka i flera minutrar?

Istället för att träna statiskt, träna stabiliserande. Fortsätt stå i plankan – men gör andra saker samtidigt. ”Rucka” på kroppen fram och tillbaka eller i sidled och fortsätt stå – men gör det samtidigt som du är i rörelse alltså.

Likaså gäller armhävningar. Utmana dig och gör dem på nytt sätt. Testa att ha ena handen placerad snett framför den andra och dra fram ena knät (och håll det i luften) samtidigt som du gör armhävningen (funkar både om du gör dem på knä eller fötter). Utmana ditt rörelsemönster och träna utanför lådan helt enkelt. Det är funktionellt!

Bild från Åre tidigare i januari

Det finns sådant som är viktigt. Och så finns det sådant som luras. Det vi tror är viktigheter som faktiskt inte är värt ett endaste skit. Som om det står 36 eller 42 på byxorna, hur många skrattrynkor som samlats kring ögonen eller hur snabbt vi springer på milen.

Jag tränar för en snabbare miltid men jag kunde i ärlighetens namn inte bry mig mindre om vad som står på klockan när jag väl är i mål. Det är resan som är målet med min träning. Vi bär alla på olika ryggsäckar med olika bakgrund, förutsättningar, liv och drömmar. Inte minst om vad som är viktigt för oss och därför vilka val vi gör i livet. Förstör inte allt det fina du har i livet med de där tankarna om sådant du inte har – kom istället ihåg att mycket av det du har nu är sådant som du önskade dig innerligt förut.

Genom de tankar vi tänker kan vi stärka oss själva – eller också fälla krokben. Oavsett vilket, så är ansträngningen ungefär detsamma. Kanske är det så att den största utmaningen i vårt medvetande är mellan vad vi vet och vad vi känner. Känslor och logik. För det som står i första stycket – sådant som är viktigt – vet vi egentligen, men vi behöver påminnas många gånger om. Det är när vi börjar jämföra som det går utför och vi snubblar. Tro inte på allt du tänker.

Dagens väder alltså. Det har typ inte kunnat vara bättre. Några minusgrader och strålande sol. STS Alpresor bjöd in till picknick i backen och runt 50 personer hängde där i solskenet för lunch. Det hade tydligen tagit hela förmiddagen att göra utgrävningen i den stora snöhög som så passande låg placerad med Matterhorn i bakgrunden och solen mitt framför näsan. Allt var byggt av snö: bord, bar och långa rader med soffor.

Vi passade på att ta några åk i backarna i närheten både på morgonen och eftermiddagen. Stora, skärande svängar med hög fart i nypreparerade pister som höll sig otroligt fina hela dagen. På eftermiddagen hängde vi i några solstolar på ”Ullas” (Chalet Etoile) och jag fick äntligen min kopp varm choklad med grädde.

Klart bra dag alltså. Oavsett hur vädret blir resten av veckan så är jag nöjd med den här resan. Och att det var så dimmigt och snöigt i måndags att vi faktiskt inte såg ett enda berg, ja det har jag redan glömt. Lite så är det med livet också tänker jag. Man glömmer snabbt, både på gott och ont.

Jag i förgrunden – och berget Cervino, mer känt som Matterhorn, i bakgrunden

En liten kyrka på toppen av liften – alla satt överallt och lapade sol

Solstolar. Praktiskt. Alpigt!

Baren på picknicken

Ja den här personen känner ni ju igen!

Picknicktallrik. Pestopasta och goda charkuterier!

Stor del av gänget som samlats för picknick i solen

Här på Ullas hängde vi i slutet av dagen!