Träningsglädje

Idag såg jag säsongens första snöflingor utanför fönstret. Kanske ni i Stockholm med? Min mamma sms:ade något kryptiskt om det samtidigt som jag fick bild på filtar och uteservering. För oss här i norr (nåja, Dalarna är inte jättemycket i norrland även om här är kallt) har det varit höst länge men på Insta ser jag hur ni har shorts på er fortfarande. Så jag förstår om köldknäppen kom som en chock.

Kvällens planer blev lite ändrade. Istället för att sitta i en bil på väg mot Stockholm så har jag varit ute och jagat fler skidbackar. Jag kan bocka av 10 till på listan och har bara dryga 40 backar kvar. Jag sprang dem tyvärr rätt så glädjelöst och hade inte känslan med mig och pulsen var därefter: låg och seg. Men att se solen gå ner över Lindvallen och hur SkiLodge liksom glittrade i de sista strålande var fint. Naturen är mäktig och magisk och den största formen av upplevelse.

Jacka & Tights // Craft WP Stretch (på REA här). Skor // Icebugs Anima-L

Det fascinerar mig att vi gång på gång gör fel fast vi vet bättre. Vi vet att höns i bur mår dåligt men ändå är det många som i butik ändå väljer det billigaste på hyllan. Ägg från just höns i bur. Vi vet att kedjornas kläder sys av billiga arbetare som jobbar i princip dygnet runt på fabriksgolv som nu och då rasar. Ändå går vi dit och shoppar. Vi gör grejer som vi vet är dåligt för miljön. Men vi väljer att inte ändra vårt beteende. Vi ser att modellerna på bilderna många gånger är på tok för smala ändå fungerar de ofta som inspiration och i de butiker som frontas av alltför smala på stortavlor går vi ändå och handlar. Hur kan vi göra så fel fast vi vet bättre? Är det inte fascinerande, och när man tänker närmre på det – så totalt ologiskt.

Var går gränsen för att samhällets vinning ska engagera den enskilda individen? Vi gör ju fel för att vår egen vinning av ett felaktigt handlande är större än om vi skulle agera samhällsrätt. Vi ägnar oss åt nånannanism och tänker att andra ska göra rätt istället för just jag. När slutar vi tänka så? När vårt egna barn drabbas av smalhysteri? Vår kompis? Vår granne? Kollega? Blogg vi läser? Flyktig bekant? Personer vi inte känner men som vi ser på stan – samhället? När ska vi ta ansvar för de handlingar vi utför och inse konsekvenserna av dessa?

Om vi tycker att Ryanair är skit på grund av många anledningar, när slutar vi resa med dem? Om vi tycker att Gina Tricot behöver skärpa till sig på grund av så sjukt smala modeller, när slutar vi länka till dem eller handla där? Till exempel.

Mitt inlägg kom till efter Miss Skinny. En bra kupp kan tyckas. Men här finns en kritiker. Och här en till.

Igår kväll bokade jag en resa till Florida. Jag ska berätta mer sen – nu ska jag pysa iväg till kontoret. Här får ni ett kitshigt vykort på förhand.

Jag har några tidigare minnen från Florida. 2005 var jag där första gången. Jag och en killkompis bilade hela östkusten när vi gjort klart vår säsong i Whistler (ligger på västkusten i Kanada btw…) och när vi kom till Florida blev allt rosa. Okej kanske inte allt. Jag har också varit i Miami beach 2 gånger med Grabben. Det är mycket art deco (rätt så rosa igen) och jag minns det som dyrt. Nu går resan till en annan stad och det ska bli skoj.