Det fascinerar mig att vi gång på gång gör fel fast vi vet bättre. Vi vet att höns i bur mår dåligt men ändå är det många som i butik ändå väljer det billigaste på hyllan. Ägg från just höns i bur. Vi vet att kedjornas kläder sys av billiga arbetare som jobbar i princip dygnet runt på fabriksgolv som nu och då rasar. Ändå går vi dit och shoppar. Vi gör grejer som vi vet är dåligt för miljön. Men vi väljer att inte ändra vårt beteende. Vi ser att modellerna på bilderna många gånger är på tok för smala ändå fungerar de ofta som inspiration och i de butiker som frontas av alltför smala på stortavlor går vi ändå och handlar. Hur kan vi göra så fel fast vi vet bättre? Är det inte fascinerande, och när man tänker närmre på det – så totalt ologiskt.

Var gÃ¥r gränsen för att samhällets vinning ska engagera den enskilda individen? Vi gör ju fel för att vÃ¥r egen vinning av ett felaktigt handlande är större än om vi skulle agera samhällsrätt. Vi ägnar oss Ã¥t nÃ¥nannanism och tänker att andra ska göra rätt istället för just jag. När slutar vi tänka sÃ¥? När vÃ¥rt egna barn drabbas av smalhysteri? VÃ¥r kompis? VÃ¥r granne? Kollega? Blogg vi läser? Flyktig bekant? Personer vi inte känner men som vi ser pÃ¥ stan – samhället? När ska vi ta ansvar för de handlingar vi utför och inse konsekvenserna av dessa?

Om vi tycker att Ryanair är skit på grund av många anledningar, när slutar vi resa med dem? Om vi tycker att Gina Tricot behöver skärpa till sig på grund av så sjukt smala modeller, när slutar vi länka till dem eller handla där? Till exempel.

Mitt inlägg kom till efter Miss Skinny. En bra kupp kan tyckas. Men här finns en kritiker. Och här en till.