Träningsglädje

Det är någonting med utmaningar och projekt som sätter griller i mitt huvud. Jag tog mig an spåren kring Bolleberget i Bollnäs imorse och medan jag gick korta små snabba steg uppför berget med konstant ökande puls och svettdroppar i pannan så kom jag på den fina idén om att gå eller springa uppför typ 10 alpina backar i sommar. Alternativt om jag har en enda backe nära mig, så skulle ett mål kunna vara att ta mig an backen typ 50 gånger. Eller så. Det hade varit en strålande fin utmaning för min del – jag ska ju äta backar till frukost det här året. Jag ska fundera vidare på utmaningen och se om jag antar den. Det ska ju vara praktiskt möjligt också liksom. Eller snarare: finns viljan att göra det praktiskt möjligt? Allting går faktiskt.

Som vanligt blev morgonpasset lite äventyrligare än nödvändigt. Jag började med att testgå 2.5-spåret innan jag tog mig an backen. Väl uppe på toppen – med bedårande utsikt över Hälsingebygden och blå sjöar och grönt landskap och små röda prickar (läs: gårdar) här och var – såg jag att det gick en grusväg på andra sidan nedför berget. Så jag valde att ta den och tänkte att den ju måste ta vägen någonstans. Sedan vek jag av en herrans massa gånger på andra vägar och befann mig snart på ett mtb-spår. Just då hade jag ingen aning om var jag befann mig men jag tänkte att mtb-spår måste ju både börja och sluta någonstans och det gjorde det ju såklart. Precis där min bil stod parkerad. Vilken tur!

Paj är gott – också utan sockerchock och glutenklister. Kvällens variant var gjord på rabarber som jag lagt i botten av en form och pudrat kanel på. Sedan bredde jag över ett lager äppelmos som funkade fint som sockersubstitut. Smulpajdegen gjorde jag på fiberhavregryn, kanel, vaniljsocker och (massor med) kokos som jag blandade ihop med smör. 20 minuter i ugn senare var pajen färdig att serveras och ätas på solvarm altan.

För dryga veckan sedan haltade jag runt med min vad – idag känns den inte av alls. Jag tog en powerwalk imorse och solen stekte. Klockan var 8 och det var härligt att få gå. Det hade varit fruktansvärt varmt att springa men jag längtade lite, lite efter det ändå. Jag hade Sommarpratarna och Kristian Gidlund i lurarna: ett sorgligt men vackert sommarprat som man förmodligen bör lyssna på lite nu och då för att få perspektiv på livet och liksom hämta hem känslan av tacksamhet om den skulle råka vara på rymmen.

När jag kom tillbaka gjorde jag några rörlighetsövningar och tränade lite core på gräsmattan framför huset. Bråkade lite med några bromsar men sket i att jag blev skitig under naglarna när jag planterade lite sallad i jorden. Stockholm känns långt borta.