Träningsglädje

Det är nÃ¥gonting med utmaningar och projekt som sätter griller i mitt huvud. Jag tog mig an spÃ¥ren kring Bolleberget i Bollnäs imorse och medan jag gick korta smÃ¥ snabba steg uppför berget med konstant ökande puls och svettdroppar i pannan sÃ¥ kom jag pÃ¥ den fina idén om att gÃ¥ eller springa uppför typ 10 alpina backar i sommar. Alternativt om jag har en enda backe nära mig, sÃ¥ skulle ett mÃ¥l kunna vara att ta mig an backen typ 50 gÃ¥nger. Eller sÃ¥. Det hade varit en strÃ¥lande fin utmaning för min del – jag ska ju äta backar till frukost det här Ã¥ret. Jag ska fundera vidare pÃ¥ utmaningen och se om jag antar den. Det ska ju vara praktiskt möjligt ocksÃ¥ liksom. Eller snarare: finns viljan att göra det praktiskt möjligt? Allting gÃ¥r faktiskt.

Som vanligt blev morgonpasset lite äventyrligare än nödvändigt. Jag började med att testgÃ¥ 2.5-spÃ¥ret innan jag tog mig an backen. Väl uppe pÃ¥ toppen – med bedÃ¥rande utsikt över Hälsingebygden och blÃ¥ sjöar och grönt landskap och smÃ¥ röda prickar (läs: gÃ¥rdar) här och var – sÃ¥g jag att det gick en grusväg pÃ¥ andra sidan nedför berget. SÃ¥ jag valde att ta den och tänkte att den ju mÃ¥ste ta vägen nÃ¥gonstans. Sedan vek jag av en herrans massa gÃ¥nger pÃ¥ andra vägar och befann mig snart pÃ¥ ett mtb-spÃ¥r. Just dÃ¥ hade jag ingen aning om var jag befann mig men jag tänkte att mtb-spÃ¥r mÃ¥ste ju bÃ¥de börja och sluta nÃ¥gonstans och det gjorde det ju sÃ¥klart. Precis där min bil stod parkerad. Vilken tur!

Paj är gott – ocksÃ¥ utan sockerchock och glutenklister. Kvällens variant var gjord pÃ¥ rabarber som jag lagt i botten av en form och pudrat kanel pÃ¥. Sedan bredde jag över ett lager äppelmos som funkade fint som sockersubstitut. Smulpajdegen gjorde jag pÃ¥ fiberhavregryn, kanel, vaniljsocker och (massor med) kokos som jag blandade ihop med smör. 20 minuter i ugn senare var pajen färdig att serveras och ätas pÃ¥ solvarm altan.

För dryga veckan sedan haltade jag runt med min vad – idag känns den inte av alls. Jag tog en powerwalk imorse och solen stekte. Klockan var 8 och det var härligt att fÃ¥ gÃ¥. Det hade varit fruktansvärt varmt att springa men jag längtade lite, lite efter det ändÃ¥. Jag hade Sommarpratarna och Kristian Gidlund i lurarna: ett sorgligt men vackert sommarprat som man förmodligen bör lyssna pÃ¥ lite nu och dÃ¥ för att fÃ¥ perspektiv pÃ¥ livet och liksom hämta hem känslan av tacksamhet om den skulle rÃ¥ka vara pÃ¥ rymmen.

När jag kom tillbaka gjorde jag några rörlighetsövningar och tränade lite core på gräsmattan framför huset. Bråkade lite med några bromsar men sket i att jag blev skitig under naglarna när jag planterade lite sallad i jorden. Stockholm känns långt borta.