Det här med att vÃ¥gsurfa, ja ni vet sÃ¥dant man typ kan sedan födseln om man bor i Australien och sÃ¥ (hej fördom!) – det gÃ¥r att göra i Sverige med. Apelviken i Varberg är en liten surfpärla även om surfet här inte ser likadant ut sÃ¥ som vÃ¥gsurf frÃ¥n Australien gör pÃ¥ film. Inne pÃ¥ caféet Surfers’ Saloon är inredningen turkos och knallrosa och hade man inte vetat bättre sÃ¥ skulle stora barriärrevet kunnat ligga strax utanför. Eller, vad vet jag förresten – jag har ju aldrig varit down under (sÃ¥ hej fördom igen). Jag har varit här förut (dÃ¥ hette det Svea strandcafé) – dÃ¥ med Grabben som liksom jag inte har ett dugg koll pÃ¥ surf. Men idag var jag där med ett proffs!
Det här med brädor är lite som med alpina skidor. Det finns liksom ingen one size fits all. Annie kittade mig med våtdräkt och passande bräda från Surfers där man kan hyra grejer. 3 timmar för 250 spänn tyckte jag var prisvärt för ett äventyr som känns väldigt exotiskt och som man annars bara ser på film.
Jag visste redan pÃ¥ förhand att det skulle vara svÃ¥rt att lära sig att surfa men det var riktigt roligt ändÃ¥ redan frÃ¥n början. Det är en blandning av att ha koll pÃ¥ tajming och teknik (och nöta, nöta, nöta) och att liksom läsa vÃ¥gorna. Jag fick härliga, kittlande fjärilar i magen bara av att ligga pÃ¥ brädan och känna den snabba skjutsen in mot land frÃ¥n en bra vÃ¥g. Sedan var det varje gÃ¥ng en liten kamp att ta sig ut igen för att göra det igen. Annie är fortfarande där ute än…
