Annie sprang 5 mil och var lycklig som ett litet barn på julafton när vi kom fram till surfstranden i Apelviken i Varberg. Hon verkade i och för sig rätt lycklig när hon var ute och sprang också. Men så är hon duktig på det där: att verkligen leva. Lever man blir man lycklig – tror jag.

Grabben sprang med 2 mil på slutet. Det var inte vad han tänkt men det blev vad det blev. Ibland får det vara gott nog.

Själv fick jag aldrig till något pass. Jag hade egentligen tiden och vet att det går att träna hur effektivt som helst på typ 20 minuter men jag var inte riktigt på humör. Istället var jag ultrasupport och köpte många lådor jordgubbar i en gårdsbutik. Jordgubbar gör mig lite lycklig.