Träningsglädje

Jag vaknade imorse och behövde inte gå upp för att cykla. Jag behövde inte tänka. Inte ladda. Inte bry mig om väder och vind. Bara gå upp och äta frukost. Jag registrerade ändå hur himlen såg utanför och den var mörk. I Åre kan det fortfarande vara vackert när det är mörkt och molntungt. Renfjället utanför fönstret var bäddat i vita slöjor och jag hade ingen brådska med någonting.

Lagom till lunch träffade jag en vän och efter god mat promenerade jag mot naprapat för lite service på kroppen. Inte benen, faktiskt. De mår i stort sett prima. Däremot ville jag få koll på rygg och axlar. Efter 30 minuter ont som gjorde gott kände jag mig som ny. Jag hade en del triggerpunkter som behövdes lösas upp men min kropp verkade må rätt så bra trots 60 monotona mil och jag gick därifrån stärkt av det utlåtandet. Annars kan man ju bli rätt så nedslagen då naprapater, likt tandläkare, kan få en att tro att både det ena och det andra är fel och att katastrofen är nära. Jag hade en frisör som var lagd åt det hållet en gång också.

På eftermiddagen åkte jag och morfar till Tännforsen för att höra dånet från allt vatten som nyligen släppts på. Det är ungefär dubbelt så mycket som vanligt och vi stod länge och tog in upplevelsen från forsen och fallet och krafterna i vattnet. När vi åkte hem hann jag knappt mer än att vända i dörren innan jag promenerade iväg på middag. Jag hade Sofy i lurarna och fick höra lite mer om Be your best som hon arrangerar i höst. Jag tror på att man ska göra sin grej och det gör hon verkligen. Dessutom gör hon det riktigt bra!

Den här dagen avslutades, liksom gårdagen, med champagne och riktigt trevligt middagssällskap innan jag vandrade hemåt strax efter klockan 22 med en fantastisk kvällshimmel som sällskap. Ljus och vacker, precis som livet.

Åreskutan iförd tröttmössa

Färgglatt på Torget

Årebarn

Livat i forsen

Bubbel och fruktsallad – Pernilla är världsbäst på att blanda goda smaker

Vackert kvällsällskap när jag gick hemåt

På pricken klockan 16 rullade jag in i Åre. Äntligen i mål! Efter 14 backiga mil med vidunderlig utsikt och snötäckta fjälltoppar i sikte under lång, lång tid. Magiskt! Det har bitvis gått snabbt uppför, och ibland väldigt segt, men det har alltid gått snabbt som tusan utför.

Jag passerade Svenstavik redan efter 13 km efter min start i Åsarna och jag hade bra flyt i cyklingen. Sedan följde Vigge och Storsjön låg vacker som en tavla till höger med molnen som ett alldeles eget skådespel. Strax innan Myrviken kom en av världens längsta raksträckor som går segt uppför – och strax efter Myrviken kom den andra av världens längsta raksträckor som också den går segt uppför. Jag överlevde tack och lov båda med mantrat ”Hallandsåsen är värre”. För det är den.

Efter 70 km väntade Hallen – ett stort delmål som jag gillar lite extra. Här åt vi lunch innan jag påbörjade de sista 70 km till Åre. Benen var fortfarande pigga och kroppen ville framåt och vidare.

Strax efter Hallen (tror jag det var) började de första fjällen torna upp sig långt där borta. Snötäckta. Då kände jag att jag var nära. Jag var sedan länge i Åre kommun och kände att jag hade slutmålet inom räckhåll. Att jag skulle greja detta var det inte tveksamheter kring. Men jag ville avsluta starkt också!

Efter ungefär 90 km var jag ute på E14 och här väntade den här resans värsta backe. Lång och seg och den slingrade sig runt en kurva så den tog liksom aldrig slut. Men man grejar allting – inklusive långa, sega backar. Det började faktiskt bli lite segt och kämpigt nu – mest för att jag ville komma fram – så när jag var i Järpen efter 114 km stärkte jag mig med lite energi.

De sista dryga 20 km var ordentligt sega och biltrafiken var tät. Det var varmt och soligt i uppförsbackarna som var många även om de också var rätt så korta. I backen upp till Hedmans semesterby stod jag nästan still kändes det som. Jag var inte så väldigt trött, det var bara mest segt. I Undersåker dog både telefon och min GPS men när jag såg bilvägen upp mot Björnen spelade det där ingen roll. Jag hade en lång utförslöpa ner till Åre och jävlar vad fort det gick! Jag rullade vidare ner mot byn och sa högt till mig själv några gånger att nu var jag faktiskt framme – jag hade klarat det! Ungefär 60 starka, glada mil utan svåra dippar eller önskan om att sälja cykelhelvetet.

Nu ska jag gå ner på byn igen och ta in det här. Den biten är absolut svårast. I morgon har jag säkert dumt nog glömt bort att jag cyklat. Men i kväll ska jag fira!

Magiskt vackert!

Hovermo, en liten pärla!

Hej raksträcka!

I rätt kommun – men med typ 10 mil kvar.

Skit i raksträckan – ser ni fjällen!

Mäktigt

Framme!

Vänner. Nu kör vi. In i kaklet. Fram till Åre. Uppför och utför. I regn. Och förhoppningsvis lite solsken. När det känns jobbigt ska jag tänka på en liten tjej som heter Elsa. En liten tjej som också kämpar. Inte på cykel, utan för sitt liv. Det jag gör på cykeln är stort för mig – och förhoppningsvis kan det bidra till något bra för Elsa. Men också för många, många andra barn som också kämpar.

Jag kommer att skänka 1 krona för varje kilometer jag cyklar till det här. Klicka på länken och ge en slant du med. För att cancer drabbar oss alla. Och för att barncancer berör. Ge en peng istället för latten eller glassen du tänkt köpa. Eller gör både och. Att dela med sig är fint. Att göra något för någon annan är stort. Så vänner, nu kör vi. Vi!