Träningsglädje

Ni är många som tycker att jag har fina ögonfransar. Tack! Det tycker jag med! Långa ögonfransar är något av det finaste jag vet och gör att man blir lite snyggare utan att ha gjort något annat alls. Sedan jag ”fick fina fransar” har jag i princip slutat med smink.

På de flesta bilder på den här bloggen har jag inget smink. Alls. På några andra bilder har jag smink i form av en BB créme och ögonbrynspenna och ibland lite solpuder. Det tar mig inte en sekund mer än 90 att fixa makeupen om vardagsmorgnarna. Eftersom jag gillar spontanrufsigt hår i knut så tar allt det där inte mer än 2 minuter (snyggaste knuten gör man med rufsigt hår i mörkret i sängen – yrvaken eftersom väckarklockan nyss chockat en. Tittar man i spegeln samtidigt så blir det liksom inte lika bra). Jag kan lätt gå till jobbet 7 minuter efter att jag har vaknat – eller 12 minuter om jag ska äta frukost.

Hemligheten bakom mina fransar heter fransförlängning och det har jag haft av och till i 3 år ungefär. Det funkar precis som att fixa naglarna – fast man gör det på fransarna. Alltså, man ”limmar” på en artificiell frans på ungefär varje riktig frans man har.

Jag har gjort både dålig fransförlängning och riktigt bra fransförlängning. Den dåliga fransförlängningen gjorde jag i Halmstad – jag fick gå tillbaka varje vecka för att fransarna trillade av hela tiden. Totalt värdelöst. Den riktigt bra fransförlängningen gör jag i Stockholm hos bästa Ullis på Puder (dit går andra personer med snygga fransar, typ Frida Fahrman och så). Fransarna sitter som de ska och jag fyller på en gång i månaden ungefär. Precis som vanliga hårstrån så växer fransarna och man tappar dem med jämna mellanrum (typ var 6-8 vecka eller så) – och den påklistrade fransen försvinner när den naturliga lossnar.

Fransarna håller för det mesta man gör men man ska såklart inte gnugga ögonen så mycket (det ska man inte i alla fall för då blir man rynkig…). Det är inte särskilt billigt att ”göra fransar” – det kostar drygt 600 spänn att fylla på – men det är tamigtusan det bästa jag gjort. Jag känner mig snyggare och så behöver jag inte pilla med mascara och grejer. Jag behöver nästan inte pilla med något alls i ansiktet. Klart värt!

Mitt tips om du är nyfiken på fransförlängning är att verkligen kolla upp så att den som utför det är duktig. Det är bortkastade pengar att gå till någon som är dålig och som använder fransar eller lim av dålig kvalitet. Därför tycker jag att det är onödigt att leta efter någon som gör billig fransförlängning. Då kan du lika gärna skita i det. Med det inte sagt att dyrt alltid är bättre men man får ofta vad man betalar för.

Mitt torftiga innehåll i min pyttenecessär…

Vi har pratat om lycka idag på jobbet. Lycka fascinerar mig och jag älskar ämnet. I begreppet lycka finns inget rätt eller fel (nåja, nästan inte…) och det finns en enorm frihet och oändliga möjligheter. I alla fall när man pratar. Men det kan ju vara lite jobbigt också. Som lyckoforskaren som konstaterat att man är som mest lycklig ungefär ett halvår innan man gifter sig. Sedan går det tydligen utför… Men det där gäller nog bara de som inte hittat lyckan i annat än bröllosplanering tror jag.

Vi pratade om min kollegas släktingar och bekanta. Vissa som levt i över hundra år på en ö i skärdgården och brukat sin jord och fiskat sin fisk. Som sedan blivit övertalad att åka till fastlandet för att bo på äldrehem. Och dött. Vi har pratat om tjocka tanter som rökt i hela sitt liv men som skrattat sig igenom dryga nittio år och haft med sig hälsan nästan hela tider. Vi har pratat om vad som egentligen styr det där med ålder. Om att man inte kan äta eller träna sig till friska gener som förmodligen är den största faktorn av alla enligt våra lekmannabedömningar. Men vi landade i att lyckliga lever längre. Oavsett den dagliga whiskyn eller paket cigaretter hit och dit. Men vi analyserade (ja jag jobbar på ett omvärldsanalysföretag) våra bekantskapskretser och hittade gemensamma faktorer hos alla de lyckliga vi känner och konstaterade att de sitter sällan stilla och stirrar in i väggen. De aktiverar sig, gör saker, sprider skratt under sina upptåg. De ler mot världen och världen ler tillbaka. Och jag tror att det där med att ett gott skratt förlänger livet inte är så fel ändå. Eller att hälsa kan mätas i hur mycket vi skrattar.

Det tar emot att gå ut ibland. Tröskeln är hög. Ytterdörren tung att öppna. Kläderna långsamma att ta på sig. Men känslan efteråt. När man kommer hem. Då är man lätt och lycklig och lugn. En sådan himla värd känsla.

Jag klädde på mig i pannband, tjockare jacka, långa tights och vantar. På Norr Mälarstrand mötte jag en tjej i shorts och t-shirt. Skilda världar!