Löpning på fjället

Idag har jag levt.

Jag hade kunnat sluta mitt blogginlägg med den enda meningen ovan men jag bör nog förklara mig. Om det nu behövs. Ibland finns det inte ord nog att beskriva upplevelser och känslor. Precis som en kameralins inte kan återspegla verkligheten. Ibland blir man så frustrerad över att minnet faktiskt kommer att blekna och frustrerad över att det är fysiskt omöjligt att förstå hur storslaget saker och ting är.

Precis sådär var det idag.

Jag har sprungit (eller tagit mig fram, snarare – men jag kallar det springa för det var inte någon vandring i alla fall) på fjället. Jag har dessutom sprungit rätt mycket fel. Jag tänkte att jag skulle hålla mig nära bebyggelsen och valde bort leden som går runt Åreskutan. Men jag hamnade bakom en fjälltopp ändå.

Från Åre torg har jag tagit mig genom skidsystemet mot Ullådalen, uppåt och liksom ”bakåt” mot Forsaskalet och så upp på Mullfjällets topp innan jag vände nedåt mot Duveds linbana och branta nedförsbackar mot byn. I Duved köpte jag med mig ingredienser till pannkakor och snabb återhämtning i form av Cocio (känns fortfarande fel att inte säga Pucko) och gick sedan 7 km hem. Jag funderade på taxi en stund men tänkte att, visst, benen är riktigt trötta – men de är faktiskt fullt fungerande. Så varför ska jag inte gå? Jag har inte bråttom till något och inga måsten på hela dagen. Förutom att jag var sugen på pannkakor då… Allt som allt blev det dryga halvmaran. Det kan ju låta som en baggis, men enligt beräkningar tar dryga halvmaran här uppe runt 8-10 timmar att vandra. Lite snabbare såklart att springa…

För mig är det en stor upplevelse att leva. När verkligheten är sådär påtaglig i varenda muskelfiber. Jag lever när jag liksom härdas. Kämpar.

Min fjällöpning var ingen dans på rosor. Det är bistert där uppe. Blött, sankt, lerigt. Befriande. Kallt, kargt, barskt. Fantastiskt. Det är när man slutat tänka på hur blöt man ska bli om fötterna i nästa steg som känslan infinner sig. Den där känslan som bryskt men kärleksfullt påminner dig om att det är nu du lever. Den känslan är långt borta när man sitter på en skrivbordsstol bakom en skärm.

När jag var på leden som skulle ta mig till toppen av Mullfjället porlade det lite extra från en klipphäll. Jag tänkte att om just det här ögonblicket hade varit en film så hade jag stannat, dragit av mig handskarna, kupat händerna och druckit friskt fjällvatten. Så jag drog av mig handskarna, kupade händerna, funderade ett slag på om det här verkligen var friskt fjällvatten, och drack. Då levde jag om möjligt ännu mer. Det gjorde jag också när jag struntade i att hoppa över vattendraget och istället klev rätt igenom. Bara för att jag kunde. Jag lever ju!

 

Terränglöpning med pannlampa

Så fick jag min traillöpning med pannlampa till slut. Knappt hade jag landat i hemmastugan i Åre förrän jag hade halva väskinnehållet på golvet i min ivriga jakt efter rätt kläder. Åre bjöd på kvällsol medan jag släpade väskor från station till huset. Det var fortfarande ljust när jag gav mig iväg med stavar i händerna och med en gigantisk skidbacke framför ögonen.

Den som är ute om kvällarna just nu vet att det blir mörkt fort. Så också i Åre. När jag stegade uppför Gästrappet kunde jag se de grässtrån och småbuskar jag plöjde under fötterna. Fårorna för smältvattnet var tydliga och jag kunde se mönster från downhillhjul. På toppen av Gästrappet där Olympiafiket står tryggt placerat hade det blivit mörkt. Och mörkare blev det trots att pannlampan från Silva satt stadigt i pannan. Ljuset blev flackare. Fladdrigare. Och snart syntes inget alls. Då kom jag på att det nog hade varit en bra idé att ladda lampan någon gång…

Uppför Gästrappet finns det små stigar här och var. Nedför Gästrappet, mot Bräcke är det breda trygga vägar av packat grus. Jag tog mig an en sådan och joggade utför berget i serpentinspår. Även om solen gått ner var himlen fortfarande rätt så ljus vilket ledde mig rätt hela vägen ner. Här och var tog jag hjälp av mobiltelefonen med ljus när vägen övergick till gravel och fåror. Det är dumt att vricka fötterna för att huvudet är dumt, liksom.

En timme efter att jag satte av på äventyr var jag hemma igen med lungorna fulla av ansträngning och benen lika fulla av spring. Batteriet till pannlampan är däremot tomt och ska laddas till nästa kvällstrail vilket kommer bli snart. Det är fantastiskt med äventyr. Mer sådant i min vardag tack!

Mina favoritvintertights från Craft. Lager 2-tröja från Craft. Vantar från Hestra. Bästa terrängskorna från X-talon.

Pannlampa från Silva

Åreskutan i skymning

 

Gillar du adrenalin? Vinn en upplevelse!

Jag och Ladbrokes Poker, med spel för dig som gillar risker och adrenalin, tävlar ut ett presentkort från Upplevelsepresent värt 1400 kronor.

Om du vill ha en rejäl adrenalinkick ska du vara med och tävla! Välj mellan aktiviteter så som Stand up paddling, forsränning, skärmflyg, flightseeing och massor av annat.

För att vinna presentkortet mailar du till traningsgladje at gmail.com med ett tema du vill ha min åsikt om. Till exempel: Vad tycker du om LCHF/gruppträning/träningstidningar/Biggest Loser/träningsbloggar/löpträning/vilken typ av frågeställning som helst.

Tävlingen avslutas på söndag – vinnare meddelas via mail.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!