Idag har jag levt.
Jag hade kunnat sluta mitt blogginlägg med den enda meningen ovan men jag bör nog förklara mig. Om det nu behövs. Ibland finns det inte ord nog att beskriva upplevelser och känslor. Precis som en kameralins inte kan återspegla verkligheten. Ibland blir man så frustrerad över att minnet faktiskt kommer att blekna och frustrerad över att det är fysiskt omöjligt att förstå hur storslaget saker och ting är.
Precis sådär var det idag.
Jag har sprungit (eller tagit mig fram, snarare – men jag kallar det springa för det var inte någon vandring i alla fall) på fjället. Jag har dessutom sprungit rätt mycket fel. Jag tänkte att jag skulle hålla mig nära bebyggelsen och valde bort leden som går runt Åreskutan. Men jag hamnade bakom en fjälltopp ändå.
Från Åre torg har jag tagit mig genom skidsystemet mot Ullådalen, uppåt och liksom ”bakåt” mot Forsaskalet och så upp på Mullfjällets topp innan jag vände nedåt mot Duveds linbana och branta nedförsbackar mot byn. I Duved köpte jag med mig ingredienser till pannkakor och snabb återhämtning i form av Cocio (känns fortfarande fel att inte säga Pucko) och gick sedan 7 km hem. Jag funderade på taxi en stund men tänkte att, visst, benen är riktigt trötta – men de är faktiskt fullt fungerande. Så varför ska jag inte gå? Jag har inte bråttom till något och inga måsten på hela dagen. Förutom att jag var sugen på pannkakor då… Allt som allt blev det dryga halvmaran. Det kan ju låta som en baggis, men enligt beräkningar tar dryga halvmaran här uppe runt 8-10 timmar att vandra. Lite snabbare såklart att springa…
För mig är det en stor upplevelse att leva. När verkligheten är sådär påtaglig i varenda muskelfiber. Jag lever när jag liksom härdas. Kämpar.
Min fjällöpning var ingen dans på rosor. Det är bistert där uppe. Blött, sankt, lerigt. Befriande. Kallt, kargt, barskt. Fantastiskt. Det är när man slutat tänka på hur blöt man ska bli om fötterna i nästa steg som känslan infinner sig. Den där känslan som bryskt men kärleksfullt påminner dig om att det är nu du lever. Den känslan är långt borta när man sitter på en skrivbordsstol bakom en skärm.
När jag var på leden som skulle ta mig till toppen av Mullfjället porlade det lite extra från en klipphäll. Jag tänkte att om just det här ögonblicket hade varit en film så hade jag stannat, dragit av mig handskarna, kupat händerna och druckit friskt fjällvatten. Så jag drog av mig handskarna, kupade händerna, funderade ett slag på om det här verkligen var friskt fjällvatten, och drack. Då levde jag om möjligt ännu mer. Det gjorde jag också när jag struntade i att hoppa över vattendraget och istället klev rätt igenom. Bara för att jag kunde. Jag lever ju!
[…] allra största frukostminne, eller vad man nu ska kalla det, är när jag råkade springa en halvmara runt Mullfjället före frukost. När jag slutligen kom hem stekte jag pannkakor och det var så himla […]
[…] 2012 sprang jag på fjället i Åre. Sjukt magiskt! […]
[…] lördagen avslutar min – imorgon ska jag vila) avslutas bäst med pannkakor. Det gjorde det i höstas också. Det är något visst med en träningstrött kropp i kombination med Åre i […]
[…] träningsminne är nog det här just nu. Bland mina värsta träningsminnen finns nog en del tillfällen då jag sprungit i grupp […]
Åh så vackert. Jag förstår precis känslan.
Som vanligt – härliga bilder!
Fantastisk text, och bilder! Du sätter verkligen ord på känslan, den där euforin då man känner sig så fri och liksom helt marinerad i livsglädje. Jag känner att jag snart behöver en dos jag med. 🙂
Åhhh så galet vackra bilder. Jag älskar färger, blir glad av dina bilder.
Åh…vackert. Jag tappar andan lite…
Fantastiskt vackra bilder! Njut!
Älskar texten! Och att springa/orientera i fjällmiljö. För 4 år sedan var jag på konfirmationsläger på Idre Fjäll med orienteringsprofil. Det var nog mitt livs härligaste orienteringsträningar någonsin. Älskar verkligen fjällorientering även om banorna enligt mig börjar bli lite väl långa 😉
Helt otroligt så mycket jag älskar dina texter!!
Vad avundsjuk man blev nu!!!
Shit, vilka foton. Helt ljuvligt!! 🙂
Hur vackert som helst. Sara, du kan verkligen förmedla upplevelser och känslor. Jag själv som är helt förälskad i Åre och vet knappt någon bättre plats kan förstå din lycka till viss del, för helt kan vi ju aldrig förstå någon annan =)
Ett tips om du hinner med så är en bestigning av Suljätten verkligen ett minne för livet med underbar milsvid utsikt mot Skäckerfjällen, Skutan och Norge, Suljätten finns på andra sidan Kallsjön. Man kör mot Kall, ca 45 min – 1 timme bil från Åre. Så värt det!
Dina ord får mig att längta upp till hemtrakterna. Ha en fin helg!!
Sverige är fantastiskt. Den här helgen kommer du kunna leva länge på!
Vackert så det gör ont! Livskvalitet!
Tänker när jag läser: Du är för härlig!! 🙂
Å fjäll är härligt. Å Åre. Längtar tills imorrn när jag vänder blicken mot skutan och andas in lukten av fjällen!
[…] jag längtar till såna här dagar som jag hade förut under mina ensamma år ute på fjället. Ser att det är två veckor till […]
Åsa: jag dog också lite idag – och levde desto mer
Fröken Fräken: ja, och ändå så är det så himla mycket vackrare och liksom större i verkligheten
Helena:tusen tack – ni med! (ps. skrattar fortfarande åt att hasse bara tipsade mig om massa fikaställen i ösd. helt fantastiskt ju)
Vilka bilder! Du sätter ord på en härlig känsla och tack för att du delar den med oss:)
Trevlig helg!
Så ofantligt vackert!!!
alltså Sara jag dör vilka vackra bilder. Du matchar fint med den här naturen.
Sanna: ja, jag lovar!
Annie: ja eller hur, det går liksom inte att beskriva. det bara ÄR. STORT.
Jo men vet du! när du beskriver så bra. Så fint- och tar så fina bilder! då får ju vi som vet vad du menar påminnas och så minns vi igen. Jag förstår precis vad du menar-det är så stort så det yr i kroppen och så har man endorfiner som far runt! underbart! UUUUnderbart – så glad att du har det så bra! 🙂
Vilka underbara bilder! Du verkar ha det bra där, fortsätt njuta! 🙂