Träningsglädje

1. Vi har inget internet hemma i Stockholm. Jag hör ju hur tokigt det låter med tanke på att jag lever uppkopplad alla vakna timmar på dygnet. Jag tackar min iPhone för det. Eller, den jag hade. Jag hoppas innerligt mitt nya sim-kort dyker upp i morgon så att min nya iPhone kan börja gå varm. Och så längtar jag till vecka 44 för då får vi fiber i lägenheten. Hemma i Halmstad har vi allt: wifi och tusen kanaler på TV:n. I Stockholm har vi knappt ens TV och typ 3 kanaler.

2. Jag ogillar verkligen stora omklädningsrum med massa nakna människor. Jag associerar det till slakteri och koncentrationsläger. Knäppt va! Jag har inget emot människokroppar men för många samtidigt äcklar mig. Mycket märkligt.

3. Jag får skavsår i händerna av att dammsuga. Seriöst! Jag är inte gjord för sådant.

Jag har spenderat den förhållandevis långa tiden sedan mitt förra inlägg med att tänka spinning, lyssna på spinningmusik, fundera över hur jag ska förklara mitt cykelklassupplägg på enklast möjliga sätt, mixa om min spinningmusik, lyssna på den några varv till, vara sjukt nervös och slutligen sätta mig på instruktörssadeln och köra en riktig klass. Premiärklassen! Eftersom jag är rätt bra på att multitaska hann jag med en härlig utesöndagsfrukost på den svindyra men härliga espressobaren i huset jag bor i, käka födelsedagsmiddag (inte min) med familjen på Koh Phangan Nybrogatan med rätt förvirrad personal och vara på jobbet svintidigt i morse för att hinna jobba undan en del eftersom jag visste att mycket fokus idag skulle läggas på den klass jag nyss kört. Lagom till klassen upphörde mitt multitaskande och jag hade fullt fokus på en sak. Att köra en bra klass!

Man blir inte världens bästa cykelinstruktör på första klassen. Men jag tyckte att det gick riktigt bra ändå. Och vet ni – det var himla kul! Det kände jag framförallt när jag kört klassen och jag kunde börja andas igen. Andas sådär på riktigt med avslappnade andetag utan anspänning.

Jag ”lånade” lunchklassen på Sportlife Östermalm kl 11.15 för att bli utvärderad. Det är en klass med Activiosystem vilket var extra kul. Vad jag inte visste var att det satt 3 cykelinstruktörer i publiken och en utvärderare längst bak (fast den sistnämnde visste jag ju om). Hade jag vetat det hade jag fått prestationsångest deluxe. Det kändes extra bra i kroppen att få spontana positiva kommentar efter klassen även från dessa instruktörer, inklusive den manliga instruktör med 16 års erfarenhet som cyklade i ”riktiga” cykelkläder. Det är sådana där personer man liksom vet att de är kräsna.

Med det sagt levererade jag inte en komplett fulländad cykelklass, men det kändes som en riktigt bra början och jag är sjukt taggad på att utveckla mitt instruktörskap och bli den instruktör jag vill vara. Det blir alltså mer tankar om spinning, lyssnande på spinningmusik, funderande över hur jag ska förklara mina cykelklassupplägg på enklast möjliga sätt, mer mixande av spinningmusik, mer lyssnande och lite mer nervositet. Fast, kanske inte riktigt fullt lika mycket som innan den här klassen…

Det är något särskilt med Midnattsloppet. En upplevelse utöver det vanliga! Det är bland det roligaste loppet jag vet. Det är 10 km fest med mycket folk längs banan och med musik och ljusspel som är riktigt häftiga att springa genom. Årets bästa var ”Hillrunner” – 100 meter uppförsbacke som vi sprang genom en himla cool ljusshow. Och den branta backen upp till kyrkan med marschallerna och kören på toppen är alltid lika häftig. Och att springa med utsikt över hela Stockholm strax ovanför Slussen borde finnas med som en stående punkt i varje turistguide!

Åsa gjorde mig sällskap under loppet och vi gjorde 10 fin kilometer samtidigt som vi pratade om det ena och det andra. Jag fick hejarop längs banan och av medlöpare (tack snälla, hoppas det gick bra för dig) och det gjorde mig glad. Helt klart en värd lördagskväll!

Efter loppet åkte jag och nattbadade ute i Saltsjöbaden. Årets andra dopp. Bra jobbat Sara!