Träningsglädje

Jag är hemma i soffan efter att ha tränat ett par spinningpass. Ja, 2 alltså. Först ett helt fantastiskt suveränt lunchpass för Jessica på SATS Regeringsgatan. Det var helt galet bra! Jag har aldrig cyklat på Regeringsgatan förut men det var en enorm sal som var ren och fräsch och med bra cyklar. Tummen upp! Just SATS Regeringsgatan kommer bli en crossfitbox inom en snar framtid vilket kommer göra det idag smått bortglömda (vilket är synd) centret till en riktig magnet. Det ser jag fram emot!

Pass nummer 2 markerar en epok som går i graven. Jag har blivit påtagligt påmind om att tiden inte står stilla. Preferenser förändras och man flyttar gränserna. Så är livet och det är ingens fel.

Asics bjöd in till morgonjogg med Lisa Nordén imorse. Himla skoj trots gråväder. Eftersom jag hade jobbrelaterade grejer för mig efteråt så skippade jag löparoutfiten och 4km i stan men hann ändå prata med Lisa innan minglet drog igång (det är bra att vara tidig) och ägnade joggtiden med att kika på löparskor istället.

First things first: Lisa Nordén ÄR grym. Hon är snabb och trevlig. Vilken himla fin kombo! Det märks hur hon brinner för sporten inte bara på ett elitplan utan också för att bredda den och göra den större. Sådant är häftigt att se. Hon minns fortfarande hur hon bröstsimmade på sitt första triathlon – och cyklade på cykel med pakethållare. Annat än den riktigt snygga Specialized som stod på Asics showroom…

Och det andra: Asics utmanar rejält med sin SS13-kollektion som kommer ut i butik i november. Vi har mycket att se fram emot. Jag förälskade mig i Gel Hyper-modellen som verkligen stod ut från mängden i sin design. Jag vet egentligen rätt lite om Asics skor och det var länge sedan jag sprang i dem, men jag läser att det är en neutral väldämpad men ändå lätt sko (290 gram i stl 42.5).

Och för det tredje (lite i smyg): Asics lovar att snart komma med mer information gällande deras concept store på Hamngatan. Något spännande verkar vara på gång. En av tjejerna från Asics som ledde morgonrundan var running club manager. Ja ni hör ju!

Det här med att ha åsikter alltså. Det är rätt jobbigt. Som häromdagen. Och som idag. Jag hängde med ett lag som kom tvåa i sprintstafett på triathlon. En tävling som lämnar en hel del att önska för publik och för de tävlande, att döma från reaktioner Twitter och Facebook.

På triathlon får banan (vad gäller löpning) avvika 10% från den officiella distansen. Grabben skulle springa 5km vilket är sista grenen i triathlon – och gick i mål på drygt 16 minuter. En annan tävlande sprang en mil och kom in på 41 när hen springer på drygt 50 i vanliga fall. Jag läser här och var att millöparna fått drygt 8km på sina gps-klockor. På Twitter har begreppet ”triathlonmil” myntats och jag läser statusen ”ta en triathlonmil så går det fort”. Klockrent.

Målområdet vid Slottet bestod av kaos deluxe. Turister och triathleter omvartannat. Ingen speakerröst på den kvarten vi var där och tog emot ett segrande stafettlag (som vi inte visste om och därför inte hejade lite extra på) och ett snyggt lag som kom tvåa. Bredvid målet fanns ett tält för ”atleterna” (enligt skylt) men vem som var välkommen in vet jag inte för Grabben blev inte insläppt. Efter lite tjat fick han i alla fall med sig medaljer till sina lagkamrater som var kvar vid växlingen men det verkade inte helt enkelt med den detaljer heller. Ett vätskebord stod precis där funktionärer hjälpte publik (mestadels turister) över banan men det var som korvstoppning och vätskebordet skymdes av trängseln. Simmarna i stafettlaget som startar 10 minuter efter en annan startgrupp är så mycket snabbare att de simmar ikapp och om den tidigare gruppen. Hej kaos.

En tjej i vårt publiksällskap säger att den tävlingen hon tittade på förra året var mycket bättre organiserad och undrar vad det är för tävling som pågår just nu. Det är Stockholm triathlon (fast som nu heter ITU World Triathlon Stockholm). Tävlingen hon tittade på förra året var – också – Stockholm triathlon (fast officiellt sett kanske den hette något annat då). Samma, men så himla olika. För några år sedan var jag funktionär på vad som då hette Mazda Stockholm Triathlon och det var kul – och funkade himla mycket smidigare. Men som sagt, jag orkar inte riktigt ha någon åsikt. Det var kul att heja på trots att växlingen vid stadshuset och målgång vid slottet gjorde det svårt för oss som publik. Men vem har sagt att det ska vara enkelt?

Jag är inte bitter. Jag är bara förvånad. Och blir än mer förvånad ju fler kommentarer, Facebookuppdateringar och Tweets jag läser. Hur kan det vara såhär uselt?

Och så är jag trött i mina höftböjarmuskler. 2 timmars promenad med Annika i morse och så hela dagens hejande och springande fram och tillbaka längs med (hela) Norr Mälarstrand har gjort sitt till. I morgon börjar en ny vecka. Fullspäckad. Som vanligt.