Träningsglädje

Jag tänkte mig trippla träningspass igår, men tji fick jag. Däremot hann jag med dubbla idag. Imorse väckte jag Grabben alldeles för tidigt enligt hans smak. Jag ville att han skulle coacha mig genom Marit Björgens norska superintervaller: 4 * 4 minuter med 2 minuters vila. Fast jag låg inte riktigt lika högt i puls som jag borde under de här intervallerna. Att pressa sig över strax över mjölksyretröskeln innan frukost är inte så himla enkelt alla gånger.

Vi tog den lilla vägen mot Freluga och det känns ju lite märkligt att det brukar gå björn häromkring. Vi såg bara rådjur och en bulgarisk bärplockarbil. Efter 2 intervaller vände vi och sprang hem igen. Ett bra pass före frukost!

Innan middagen ville Grabben ut och springa igen men jag tyckte det kändes jobbigt att hålla på och byta om igen. Sedan hände något i hjärnan och jag bytte om snabbare än snabbt. Ut igen, denna gång på gamla landsvägen mot Runemo. Vi sprang tillsammans de första 5 minutrarna, sedan bestämde vi oss för att springa 20 minuter i egen fart – för att sedan vända och springa hem igen. På så sätt sprang vi nästan tillsammans – men i våra respektive tempon. För min del blev det strax över mysjogg. Perfekt innan grillning!

Tights // Kari Traa. Tröja // Casall. Skor // Nike

Jag är i Hälsingland. Det är här jag är född – även om det står Mora i passet. Det var förutbestämt redan från början att jag skulle ha mina hem lite varstans.

Det var länge sedan jag var här. När jag gick i femman bodde jag i Hälsingland ett år. Det var nyttigt. Jag minns att Kamratposten kom hem till oss och vi fikade på sockerkaka och jag blev intervjuad om hur det var att flytta till en ny stad. Att gå i femman i en liten, liten skola i Runemo var inte alls samma sak som att gå i femman i en stor skola i Saltsjöbaden utanför Stockholm.

Varje del av Sverige är annorlunda, och så fantastiskt på sitt vis. Det är en annan skog och ett annat landskap här jämfört med Halmstad och Stockholm till exempel. Det är svårt att förklara men det är vackert. När solen gick ner ikväll var ljuset så intensivt och det gröna så grönt.

Jag försov mig till yogan imorse. Så himla onödigt. En kvart innan alla skulle samlas med tårna på mattan ringde min klocka. Vem hade stängt av de 5(!) larmen jag satt på 05.44, 05.45, 05.46, 05.47 och 05.50 vet jag inte. Kan det ha varit jag?

På väg till jobbet märker jag att ett halvårsgammalt inlägg på min blogg fått några hundra besök från en finsk sajt. Det är någon slags mammasajt kan jag utläsa. Jag går in och läser. Det är en tråd som handlar om mig.

Jag är jävligt dålig på finska och ärligt talat så är inte Google Translate särskilt mycket bättre. Men jag förstår ju att det handlar om att jag är tjock. Miten näin pullukka voi pitää urheilublogia? Treenaa ihan hirmuisesti, mutta missä tulokset? Google översätter det till: Hur detta kan vara knubbiga sport bloggar? Träna rätt hemskt, men vad resultat?

Sedan följer en tråd där jag förstår ord men inte sammanhang men så mycket kan jag utläsa att vissa inte fattar ett dugg. Under några timmar på förmiddagen är det lite ledsamt i mitt huvud. Sedan går jag och tränar Crosstraining på SATS Medis för en fantastisk galen Jamaican och jag är på topp igen.

Jag vet ju att jag inte är smal. Jag är inte ledsen för det. Men jag blir ledsen för alla andra fantastiska underbara personer där ute som inte har den självbild som jag har. Alla andra som är ledsna för att de inte är smala (och de som tycker att de är för smala, för all del!). Alla andra som på minsta lilla vis sätts åt sidan för att man inte passar det vi tror är idealet för hur träningsglada och hälsosamma människor ser ut. Jag blir ledsen för alla de som kuvas under människor som inte har vett att förstå bättre. Ledsen och ledsen förresten. Jag blir faktiskt jävligt förbannad.

Det finns positiva inlägg i den finska tråden. Det förstår jag (tack – om ni läser detta!). Det finns också idiotiska inlägg. När jag började läsa dem så slutade jag. Jag läser inte sådant som ger mig negativ energi. Inte skvallertidningar, bloggar som gör mig irriterad eller skitinlägg. Jag är inte nyfiken på vad andra personer som jag inte skulle ge 5 öre för, har att säga om mig. För de vet inte.

De har förmodligen ingen aning om att hälsa inte sitter i en viss storlek på byxorna och allt det andra som jag har skrivit om här. De har ingen aning om att man kan träna av andra anledningar än att bli smal. De har ingen aning om att en sådan som jag är så jäkla frisk att jag knappt varit sjuk på evigheter. Att en sådan som jag tränat och tränat och sprungit och sedan sprungit lite till och aldrig varit skadad. Att en sådan som jag gör dubbelt så många tåhävningar som den smalare tjejen bredvid på passet på lunchen. Kan göra några fler utfall på kortare tid. Kanske faktiskt är lite starkare. Eller, let me rephrase: rätt så jävla mycket starkare. Rätt så jävla mycket mer tränad. Fast jag har en valk på magen och dallriga armar och det har inte hon.

Vissa människor vet helt enkelt inte vad det handlar om. Och jag tycker synd om dem om de aldrig kommer förstå. De kommer alltid vara begränsade.

Strong is the new skinny, har ni nog hört. Det är inget fel på att vara smal. Men det är fel att smal är det ultimata. Bättre är att vara tränad. Tränad för livet och för det man vill göra. Tränad för att vara frisk. Eller tränad för att kunna uppfylla sina drömmar. Tränad för att leva.