Träningsglädje

Efter en lång dag sitter jag nu i soffan med fyrkantiga ögon. Klockan är lite över midnatt och nu är det faktiskt lite mörkt ute. Annat var det klockan 23 när jag gick hemåt efter långa samtal med bloggbrudar. Vi stängde fiket vi var på och fortsatte ute på trappan. Vi pratade mycket om bloggande – såklart. Inte bara varför vi bloggar eller vad vi gillar att läsa på bloggar – utan även vad kan vi tillföra dig som bloggläsare, utöver att läsa själva bloggen!

En väg som vi ibland väljer att gå är genom att faktiskt ses och träna. Som nästa vecka till exempel då vi har bjudit in till att testa den omtalade och populära klassen Hot MOJO på SATS Spårvagnshallarna. Eller när vi tävlar ut saker. Typ startplatser till Cykelvasan och så. Men vad tycker du egentligen? Vad är roligt? Vad ger dig mervärde?

Fokuserade på diskussionen: Åsa, Jessica, Sofia.

Magiskt ljus kl 23. Älska juni!

På lördag står 5 mil på agendan genom Tjejmarathon. Jag väljer att inte göra en stor grej av distansen. 5 mil är 5 mil och inte mer än så. Jag väljer att inte förstora det. Det finns jobbigare saker än att springa 5 mil. I mitt huvud maler jag ner distansen till mjöl. Mitt huvud är som en stenkross. Hur jag väljer att tänka på 5 mil är skillnaden som gör distansen möjlig eller omöjlig.

När jag tänker på 5 mil tänker jag på Helena som gick typ ett marathon väldigt många dagar i sträck under sin pilgrimsvandring. Hon gjorde det nyss igen under en helg i Dalarna. Jag tänker på Annika som sprang Stockholm marathon med rätt så lite träning och rätt så lite förberedelse. En utmaning besegras i huvudet, så är det bara. Också inom fotboll. Jag väljer att tänka på riktiga förebilder som finns i min närhet: då blir utmaningen fullkomligt genomförbar och inte så stor och läskig.

Jag kommer inte att hålla på och matladda eller dricka någon magisk dryck eller så. Jag har det inte ens med mig under loppet. Jag kommer att välja ett par skor som jag tycker är bekväma och som passar underlaget och jag kommer springa med ryggsäck där jag har grejer jag tycker är goda. Kexchoklad brukar funka. Chokladdryck funkar också men det väljer jag nog bort enbart för att det inte är så gott med solvarm mjölk. Genom erfarenhet vet jag att jag dricker alldeles för lite när jag har ren sportdryck med mig. Eller bars. Det gäller att välja det som funkar för en själv. Det gäller att välja vilka råd man ska lyssna till – och inte.

Syftet med Tjejmarathon är att samla in pengar till ett sjukhus för utsatta kvinnor i Afrika. Jag har fått en väldigt fin support från vänner och bekanta som väljer att sponsra mitt deltagande med så mycket de vill och kan. Ingen krona är för liten. Därför väljer jag att fråga dig med! Jag skulle bli så otroligt glad om du har lust att sponsra några kilometer av de 50 som jag ska springa. För skojs skull kan vi säga att varje kilometer symboliserar 10 kronor. Kan du – vill du? Maila mig i sådana fall så skickar jag mer info: sararonne at gmail.com. Tusen tack igen!

Jag lyckas få en plats på HotMOJO på SATS Spårvagnshallarna. Det känns varmare än vanligt. Luggen klibbar mot pannan. Mattorna ligger tätt mot varandra och rummet andas av fuktighet. Svettdropparna krusar sig mot ryggslutet och vi går djupt ner i en benbrännarposition. En tuff början.

De stående positionerna är utmanande. Allra mest när vi jobbar med höfterna. Mina är låsta. Fast i en position och det är rakt fram. Rörelserna lirkar sakta, sakta fram lite rörlighet. De sista gångerna vi ståendes kramar om knäna mot bröstet så känns det inte lika tight och stelt. Men jag tror jag skulle behöva krama om mina knän i ungefär en vecka för lite rörlighet. Det är i en höftutmanarposition som jag känner mig lite lätt illamåendes vid ett tillfälle. Ett tydligt tecken på att just höftrörlighet är min stora svaghet. Något att utveckla.

Vi landar i sittande positioner och jag känner att vi är på hemväg. En droppe svett dansar i ögonfransarna och salen är immig. Vi töjer och vänder och vrider – och vilar. Kroppen är hal men värmen har mjukat upp den. Det går lite bättre nu. Den avslutande skalbaggen är jobbig men skön. Till sist savasana. Alldeles för kort – men passet är ändå alldeles lagom. 55 minuter är fullt möjligt.

Jag lämnar SATS tilltufsad, lätt och bekymmerslös. Allt har runnit av. Luften utanför är krispig och len. Det är lätt att andas och kvällen är ljus.