Träningsglädje

En ny morgon. En ny dag. En ny början. En ny start. MÃ¥ndag. För 10 veckor sedan drog jag igÃ¥ng mitt projekt för att nÃ¥ toppformen och det har varit roligt och lärorikt. Som vanligt har 10 veckor varit alldeles för lÃ¥ng tid och jag har inte orkat hÃ¥lla samma fokus alla veckor. Att jag aldrig lär mig…

Jag har ocksÃ¥ insett att jag är fullkomligt nöjd med mig själv. So what om jag inte passar den perfekta träningsförebilsmallen – jag är jag och jag är bra. Jag tycker att det är extremt sorgligt att inte alla känner sÃ¥. Att det finns sÃ¥ mÃ¥nga som gömmer sig bakom Ã¥ngest och en negativ självbild. Som lÃ¥ter sig slÃ¥s ner av sÃ¥ mÃ¥nga jämförelser och eget självplÃ¥geri.

Jag vet inte riktigt varför jag har turen att vara så jäkla nöjd. Men jag vet också att det är skillnad mellan att vara nöjd och att nöja sig. Att vara nöjd handlar inte om att sitta i soffan och inte vilja förändra någonting. Att vara nöjd handlar däremot att anta utmaningar med nyfikenhet. Att ta hand om både insida och utsida och att fylla varje tanke om sig själv med kärlek. Att inte nöja sig handlar om en vilja och strävan att växa. Att fylla på med mer kunskap. Att bli lite starkare. Att utvecklas.

Veckans sjunde dag bjöd pÃ¥ veckans andra intervallpass. LÃ¥nga intervaller: 5 * 6 minuter med 3 minuters vila. 6 minuter är lÃ¥ng tid. Behövligt. Mentalt jobbigt tills jag pÃ¥minner mig om att lÃ¥ngintervaller inte ska springas i kortintervallsfart. Men ändÃ¥: 6 minuter i en fart som är jobbig är lÃ¥ng tid. Vilan mellan är rätt lÃ¥ng den med – men gÃ¥r snabbt.

Gårdagen bjöd på sol men dagens väder var grått och regnigt. Jag trotsade med t-shirt och trekvartstights medan min coach för passet klädde på sig vintertights och underställströja. Att det regnade tänkte jag på först i början. Sedan smälte vädret in i löpningen och var som det var. Varken störde eller hjälpte.

Jag hade bättre fart på intervallerna än jag trodde. Det gick runt 20 sekunder snabbare per minut än jag satt upp som mål och det bådar gott inför fortsättningen. Jag låg på strax över 180 slag per minut under varje intervall vilket är runt 86-87% av maxpuls. På den sista intervallen slet jag som mest. Tyckte inte jag hade styrfart och hade det tungt i benen. Men så slutade vi med några hundra meters uppförslut. Typiskt att det alltid ska bli så när man avslutar något jobbigt. Alltid uppförsbacke.