Jag har inte sprungit långt på länge. Ja, på flera år. Förut var jag en sådan som sprang ultra. Jag har minnen från ett spontant marathon i Halmstad en sommardag. Jag minns mina 8 mil i Trollhättan natten efter midsommarafton. Nu harvar jag mest runt på 5-kilometersrundor. Jag tycker att en mil är långt.
I min almanacka står nedskrivet ett lopp som är lite annorlunda. Tjejmarathon. 50 km i juni. Ett välgörenhetslopp för utsatta kvinnor i Afrika där pengarna går till ett riktigt projekt och riktig hjälp. Just tack vare Tjejmarathon finns det en anledning för mig att börja springa långt igen.
Jag sprang ungefär 2 mil för ett Ã¥r sedan. Det var senaste gÃ¥ngen (vad jag minns). DÃ¥ sprang jag 2 mil fördelat pÃ¥ 2 pass. I morse gjorde jag comeback. 21 km före frukost. I isande kall motvind – och pÃ¥ sina hÃ¥ll (men alldeles för sällan) tacksam medvind. 21 km senare stramade benen lite, men i övrigt var jag rätt sÃ¥ obrydd. Det är nämligen inte sÃ¥ jobbigt att springa lÃ¥ngt – om man springer lÃ¥ngsamt.
Det jag tycker är allra jobbigast med att springa lÃ¥ngt är att jag blir sÃ¥ kall. Det är som om kylan fastnar i själen. Jag är ordentligt klädd, duschar länge och dricker varmt – men ändÃ¥ är jag kall pÃ¥ insidan. En jobbig känsla som sitter kvar i minnet och som gör lÃ¥ngpassen jobbiga att komma ut pÃ¥. Men känslan efterÃ¥t är oslagbar!
När jag kom hem unnade jag mig en frukost av bästa slag. 2 ägg och kiwi, jordgubbar, vindruvor, blåbär och hallon tillsammans med en klick jordnötssmör i mitten. Jag har funderat på det där med unna och ska skriva om det lite senare när tankarna klarnat lite mer.
