Jag har inte sprungit långt på länge. Ja, på flera år. Förut var jag en sådan som sprang ultra. Jag har minnen från ett spontant marathon i Halmstad en sommardag. Jag minns mina 8 mil i Trollhättan natten efter midsommarafton. Nu harvar jag mest runt på 5-kilometersrundor. Jag tycker att en mil är långt.
I min almanacka står nedskrivet ett lopp som är lite annorlunda. Tjejmarathon. 50 km i juni. Ett välgörenhetslopp för utsatta kvinnor i Afrika där pengarna går till ett riktigt projekt och riktig hjälp. Just tack vare Tjejmarathon finns det en anledning för mig att börja springa långt igen.
Jag sprang ungefär 2 mil för ett år sedan. Det var senaste gången (vad jag minns). Då sprang jag 2 mil fördelat på 2 pass. I morse gjorde jag comeback. 21 km före frukost. I isande kall motvind – och på sina håll (men alldeles för sällan) tacksam medvind. 21 km senare stramade benen lite, men i övrigt var jag rätt så obrydd. Det är nämligen inte så jobbigt att springa långt – om man springer långsamt.
Det jag tycker är allra jobbigast med att springa långt är att jag blir så kall. Det är som om kylan fastnar i själen. Jag är ordentligt klädd, duschar länge och dricker varmt – men ändå är jag kall på insidan. En jobbig känsla som sitter kvar i minnet och som gör långpassen jobbiga att komma ut på. Men känslan efteråt är oslagbar!
När jag kom hem unnade jag mig en frukost av bästa slag. 2 ägg och kiwi, jordgubbar, vindruvor, blåbär och hallon tillsammans med en klick jordnötssmör i mitten. Jag har funderat på det där med unna och ska skriva om det lite senare när tankarna klarnat lite mer.
