Träningsglädje

Jag spenderade 8 km runt Riddarfjärden med att fundera lite på min föreläsning på The Convention den 5:e november: Lyckas som träningsbloggare. Man skulle ju kunna tro att jag kommer att ägna en föreläsningstimme om att prata om mig själv och min blogg, men det tänkte jag lämna till en annan gång. Lyckas som träningsbloggare kommer att handla om helt andra saker än om mig. Det kommer kanske att handla om dig till exempel.

Beskrivningen till föreläsningen ser ut såhär:

Träning och hälsa är en stor nisch inom bloggosfären men med få riktigt stora bloggare. Medan mode-, mat- och inredningsbloggarna pratar i radio, medverkar på TV och gör karriär av sitt bloggande är träningsbloggarna fortfarande på gymmet. Varför är det så? Sara pratar om träningsbloggande: om framgångsfaktorer, faror och det personliga varumärket på bloggen.

Provocerande? Ja, kanske. Men – jag kommer alltså att prata mer om beteenden och titta på jämförelser. Hur kan man dra nytta av de framgångsnycklar som andra framgångsrika bloggare inom andra nischer använt och hur kan man ta tillvara på sin makt som träningsbloggare för att uppnå de mål och de syften man har med bloggen. Jag kommer att prata dels utifrån min egenr bloggpersonliga erfarenhet  – men framförallt ur min yrkesroll som analytiker av beteenden inom sociala medier.

De där 8 km runt Riddarfjärden gick för övrigt lite sisådär. Känslan var inte riktigt lika lekande lätt som igår. Det är ungefär lika långt som Årstaviken – men känns mycket längre. Jag springer på en helt annan ö liksom, och befinner mig tidvis mitt i stan. Det känns rätt far away från mitt lilla hörn på Södermalm. Men Riddarfjärden är platt och borde vara tacksamt. Ibland kommer en trappa och stör tempot och rytmen och i början och slutet har jag Västerbron och Munchenbacken att besegra. Lätt gjort. I början är man ju pigg och på slutet är man ju nästan hemma.

Luften var sådär sensommarkrispig och lätt att andas i. Regnvåt asfalt höll Norr Mälarstrandsflanerarna borta och det var bara jag och de andra löparna och powerwalkarna som klapprade mot gatstenen. Trafiken höll sig stillsam och månen tittade fram trots att det bara precis börjat skymma. Det är då det brukar vara lätt att springa. Syret hittar snabbt in i kroppen och fötterna springer av sig självt. Ett steg i taget i en skön rytm till fin storstadspuls.

Jag blandade precis ihop en av mina favoriträtter. För att säga att jag lagade den vore en överdrift. Kyckling, chevré, avokado och tomater är bara SÅ gott. Godare är det förstås om man använder jordgubbar istället för tomater, men rött som rött liksom…

Och nu borde jag träna. Jag längtar efter ett gym och vanlig, hederlig styrketräning. Jag ska bara sälja och köpa lägenhet först. Ska bara och ska bara…

Jag kom ut på en löptur ikväll. Det kändes enkelt och befriande och rätt så ojobbigt. I bra tempo avverkade jag ett gäng kilometrar och uppförsbackarna på Årstasidan kändes lekande lätt. Det är härligt med flyt. Fast på slutet blev jag trött så då var det inte så himla enkelt längre. Och att springa ikapp med bilar över Liljeholmsbron och Hornsgatan är inte så himla kul det heller. I alla fall inte mitt under rusningstrafik.

Jag har lite svårt för det där med att veta vilket tempo jag ska vara nöjd med när jag springer intervaller och sådant. Funderade en sväng på att springa tvåtusingar, inspirerad av den här tjejen, för det behöver ju inte gå så himla fort då. När jag skriver att jag höll ett rätt bra tempo så är det precis över mitt pers på milen. Rätt långt ifrån det tempo jag håller på milen idag. Fast eftersom mitt pannben är lite försvagat så kanske jag redan kan springa milen nära mitt pers redan nu – om jag bara orkade orka. Där är återigen en anledning till att faktiskt börja använda mitt pulsband. Då vet jag lite mer säkert hur nära max jag ligger. Förutsatt att jag vet min maxpuls förstås. Och det vet jag på ett ungefär. Nästa pass kommer bli intressant!