Träningsglädje

Jag har fasat för nästa bikrampass sedan det senaste bikrampasset i senvåras. Det var en hemsk upplevelse. Nästan så att mitt kvartalskort för 1500 spänn bara skulle användas en gång.

Idag gick jag och försökte komma på ursäkter till varför jag inte skulle gå på det där bikrampasset på Perfection. Men jag visste ju att blev det ingen bikram skulle det inte bli något annat heller. Så jag tog mod till mig, och gick dit. Och det gjorde jag rätt i.

Kanske var det för att jag hade en alldeles harmonisk dag som lämnade mig avstressad och glad. Kanske var det den där stora vattenflaskan med mineralvatten som jag köpte imorse och sedan drack 2 mindre glas av. Kanske var det Erika som guidade oss genom passet på ett grymt bra och vänligt sätt. Kanske var det mer luftigt idag, mattorna gick inte kant i kant så det fanns mer plats. Kanske var det för att jag inte hade min matta precis bredvid ett element. Eller kanske var det för att jag precis innan läste Anjas fantastiska kommentar i det här inlägget. Ta mig ut och ta mig runt. Eller som i mitt fall: gå dit och överleva. Inga fler krav än så.

Det var ett härligt bikrampass som gjorde mig lugn inombords. Lugn och samtidigt tillknöcklad. För det är lite så jag tycker att man känner sig. Man lämnar studion med rufsigt hår och rosiga kinder, energisk och ren – trots att det där med yoga i allmänhet och bikram i synnerhet är en rätt grisig historia. Ta det där med yogamattan till exempel: varför rullar man den? Då ligger ju den sida som varit mot golvet klibbad mot den sida som man haft kroppen på. Viker man ihop den så behöver man bara rulla sig i sina egna bakterier och avlagringar nästa gång, ingen annans.

Hur som helst, jag lämnade Perfection med rosendoftande svettpärlor på armarna och tog mig en svängom runt Stureplan bland kortkort och skyhöga klackar. Jag styrde fötterna mot mataffären hemma på söder och köpte mig en finfin middag. Efter bikram känner jag mig ofta tom. Inte hungrig, men liksom tom. Det blev avokado med skagenröra, varmrökt makrill och ett glas mjölk. Resten av kvällen ska jag spendera här i soffan.

Tisdag är för det mesta veckans tråkigaste dag i min kalender men inte idag. Jag träffade Ella under solen i själva paviljongen i Mälarpaviljongen. Har man bästa bordet sitter man på första parkett, skyddad mot vind och moln men ändå med full utsikt över Riddarfjärden. Jag firade namnsdagen med Ramlösa och en väldigt god räkcaesarsallad – och gott sällskap förstås.

I träningsväg har det blivit en till runda runt Riddarfjärden så gå- och stegkontot har fyllts på ordentligt. Synd att jag inte har någon koll på det bara. Min hälsena gillade tydligen inte bilkörningen i måndags så under den, och framförallt nu efteråt, bråkar den lite. Jag försöker stretcha, har gjort tåhävningar i hissen på jobbet och när jag pratar i telefon och masserar både häl och framförallt vad med varm Zo’Hot-salva.

Nu ska jag sova i spänd förväntan över onsdagen. Onsdagar brukar bli bra dagar helt av sig självt!

Jag fick några undrande kommentarer innan om hur jag hinner träna det jag satt upp som guidelines. Och det där fick mig att fundera på en grej som är supersjälvklar för mig – men såklart inte för alla andra. Och det har jag full förståelse för. I sina tankar och sitt resonemang utgår man ju nästan alltid från sig själv (som Fitnesscoachen smart sa till mig, Anais Nin sade det också med det välkända citatet we don’t see the things as they are, we see things as we are). Samtidigt förstår jag det inte alls. Varför skulle jag inte ta mig tid för det jag vill göra?

I grunden tränar jag för att jag tycker det är roligt. I mitt liv är det extremt självklart att ha tid för sådant som är roligt. Min livsfilosofi går ut på att ha roligt. Därför är jag emot måsten och tråkigheter (ibland är de nödvändiga, det förstår till och med jag). 80-talist? Javisst!

Mitt största intresse i livet är att uppleva. Jag tycker det är roligt att uppleva. Jag reser till spännande ställen, äter god mat, träffar berikande vänner, tränar sådant som ger mig kickar och läser intressanta böcker eller ser på minnesvärda filmer i jakten på upplevelser. Att uppleva går som ett tvärsnitt genom massor med olika intresseområden. Jag plockar guldkornen och rensar bort sådant som inte ger mig någon form av upplevelse. Dåliga böcker, slötittandet på TV, restauranger som inte är värda besöket eller överskattade turistattraktioner.

Att träna är exempel på ett fantastiskt sätt att uppleva alla möjliga saker på. En vacker solnedgång en ljummen sommarkväll. Morgontysthet i en storstad. Den trötta känslan i en endorfinmatt kropp. De första klunkarna vatten som släcker en törstig mun. Inspirationen från en låt eller bok eller film som gör att man längtar ihjäl sig. Ruset från en löptur. Tillsammans med någon eller i sitt eget sällskap. Ibland är det sällskapet som gör upplevelsen i sig.

I början av sommaren tog jag fasta att jag inte har något specifikt mål med min träning – men jag har oändligt mycket mening med den. Träningen är inget som ska ”hinnas med” i mitt liv tillsammans med andra måsten i jakten på att primärt ”bli något” (en sub40/50 eller 60-löpare till exempel). Träningen är en del av det som jag vill ska vara en stor del av mitt liv – det är resan jag vill åt. Inte nödvändigtvis målet. Därför blir frågeställningen ”hur hinner du?” helt bakvänd i min värld. Det är ju träna jag vill göra, så varför skulle jag inte ta mig tiden?

Och just det – en liten detalj. Att lägga tid på att röra mig extra mycket är en fördel i det jag skrev för någon dag sedan.

Det finns mycket man kan skriva om att hinna. Vi har alla lika många timmar på dygnet men jag är medveten om att tid har blivit en form av lyx – lite som livsklokhet. Jag har tagit lyxen att ägna de flesta av dygnets timmar till mig själv. Jag bor med en sambo – som jag mår bra av, jag skrattar gärna ihop med vänner – som gör att jag mår bra, och jag spenderar gärna tid med min familj – för att de gör mig varm i hjärtat. Jag har valt ett jobb som intresserar mig och jag bor där jag vill. Jag ger till annat och till andra – för allt det som jag får tillbaka. Mitt livspussel är lagt rätt enkelt.

En liten detalj i det hela är att jag inte har ansvar för någon annan och det är väl där som själva pusslandet blir lite viktigare. Men överlag tror jag att just den här rolighetsteorin, den inställningen som jag inte tror att jag är ensam om, kan vara själva essensen av den omtalade generationsskillnaden. Eller så är det något annat jag inte har fattat. Kanske något jag helt glömt bort att jag borde ha gjort och som skulle tagit all min tid?