Jag fick några undrande kommentarer innan om hur jag hinner träna det jag satt upp som guidelines. Och det där fick mig att fundera på en grej som är supersjälvklar för mig – men såklart inte för alla andra. Och det har jag full förståelse för. I sina tankar och sitt resonemang utgår man ju nästan alltid från sig själv (som Fitnesscoachen smart sa till mig, Anais Nin sade det också med det välkända citatet we don’t see the things as they are, we see things as we are). Samtidigt förstår jag det inte alls. Varför skulle jag inte ta mig tid för det jag vill göra?
I grunden tränar jag för att jag tycker det är roligt. I mitt liv är det extremt självklart att ha tid för sådant som är roligt. Min livsfilosofi går ut på att ha roligt. Därför är jag emot måsten och tråkigheter (ibland är de nödvändiga, det förstår till och med jag). 80-talist? Javisst!
Mitt största intresse i livet är att uppleva. Jag tycker det är roligt att uppleva. Jag reser till spännande ställen, äter god mat, träffar berikande vänner, tränar sådant som ger mig kickar och läser intressanta böcker eller ser på minnesvärda filmer i jakten på upplevelser. Att uppleva går som ett tvärsnitt genom massor med olika intresseområden. Jag plockar guldkornen och rensar bort sådant som inte ger mig någon form av upplevelse. Dåliga böcker, slötittandet på TV, restauranger som inte är värda besöket eller överskattade turistattraktioner.
Att träna är exempel på ett fantastiskt sätt att uppleva alla möjliga saker på. En vacker solnedgång en ljummen sommarkväll. Morgontysthet i en storstad. Den trötta känslan i en endorfinmatt kropp. De första klunkarna vatten som släcker en törstig mun. Inspirationen från en låt eller bok eller film som gör att man längtar ihjäl sig. Ruset från en löptur. Tillsammans med någon eller i sitt eget sällskap. Ibland är det sällskapet som gör upplevelsen i sig.
I början av sommaren tog jag fasta att jag inte har något specifikt mål med min träning – men jag har oändligt mycket mening med den. Träningen är inget som ska ”hinnas med” i mitt liv tillsammans med andra måsten i jakten på att primärt ”bli något” (en sub40/50 eller 60-löpare till exempel). Träningen är en del av det som jag vill ska vara en stor del av mitt liv – det är resan jag vill åt. Inte nödvändigtvis målet. Därför blir frågeställningen ”hur hinner du?” helt bakvänd i min värld. Det är ju träna jag vill göra, så varför skulle jag inte ta mig tiden?
Och just det – en liten detalj. Att lägga tid på att röra mig extra mycket är en fördel i det jag skrev för någon dag sedan.
Det finns mycket man kan skriva om att hinna. Vi har alla lika många timmar på dygnet men jag är medveten om att tid har blivit en form av lyx – lite som livsklokhet. Jag har tagit lyxen att ägna de flesta av dygnets timmar till mig själv. Jag bor med en sambo – som jag mår bra av, jag skrattar gärna ihop med vänner – som gör att jag mår bra, och jag spenderar gärna tid med min familj – för att de gör mig varm i hjärtat. Jag har valt ett jobb som intresserar mig och jag bor där jag vill. Jag ger till annat och till andra – för allt det som jag får tillbaka. Mitt livspussel är lagt rätt enkelt.
En liten detalj i det hela är att jag inte har ansvar för någon annan och det är väl där som själva pusslandet blir lite viktigare. Men överlag tror jag att just den här rolighetsteorin, den inställningen som jag inte tror att jag är ensam om, kan vara själva essensen av den omtalade generationsskillnaden. Eller så är det något annat jag inte har fattat. Kanske något jag helt glömt bort att jag borde ha gjort och som skulle tagit all min tid?
Wow, vilken inspiration jag fick av detta inlägg! Helt rätt fokus tycker jag. Ska absolut ha detta i bakhuvudet när prestationskraven sätts över passionen och att ha roligt. Det är ju ändå det träning går ut på. Har precis hittat din blogg, väldigt fin!
Annie: jag tycker du är duktig på det!
Cath: jag led förut av det syndromet. nu är jag bättre på det, men det är inte alltid lätt för omgivningen…
Anneliten: haha nä det var inte riktigt så jag uppfattade den, men jag har nog blivit bra på att inte låta samvetet styra jämt. man kan vara en bra person ändå liksom. jag förstår att barn = mer pussel men jag tror också att man ska ta sig tid även som förälder. kanske blir man en lite bättre förälder då. samtidigt vet jag att det är ”enkelt” för mig som barnfri att säga sånt, hur vet jag något om det liksom. men jag har däremot erfarenhet av att ha föräldrar… 😉 jag tycker precis som du att det är obekvämt när folk påpekar att jag är duktig. jag anser det vara grundläggande att ta hand om sig själv…
Evalinn: jaghoppas det 🙂 tack!
Ingmarie: du är fantastisk och ett bra exempel på det!
Emelie: tack!
Jenny: ja precis! hoppas du hittat din cykel??
Återigen kanoninlägg från bästa träningsbloggerskan! 🙂 Och jag kan nästan vända på det – hur kan man INTE hinna träna? Vad gör man av all tid? Haha, jag tycker jag hinner träna och göra massa annat skoj allt som oftast – jag hinner det jag vill! Känner sällan att jag inte hinner det jag vill göra, och om jag gör det så låter jag bli något som jag egentligen inte vill göra så är det löst =)
Instämmer med alla andra, superbra skrivet Sara! 🙂
Klokt och sant! jag är 60-talist och säkert ”ego” i mångas ögon men jag har valt att leva MITT liv så som JAG vill. Inte kan väl det vara fel?
Du har helt rätt, en livsfilosofi som funkar och som du kommer leva länge på! 🙂
Oj då! Jag känner mig lite träffad… Min ”hur hinner du”-fråga var mer utifrån beundran. Och lite nyfikenhet – vad har du för knep liksom. Men du kanske inte behöver knep? Mina knep är morgon eller lunch-träning och lite transportlöpning för att störa familjelivet så lite som möjligt.
Som du skrev i början av inlägget, man betraktar med sina egna ögon och applicerar på sin egen situation. Mitt ”problem” är nog att jag vill vara alla till lags. Jag har ibland svårt att släppa det dåliga samvetet när jag tar egentid. Men min livssituation är lite olik din.
Själv är jag allergisk mot att folk tycker att jag är duktig när jag tränar. Vaddå duktig – jag vill ju! Ditt inlägg, som är mycket bra skrivet som vanligt, andas lite samma känsla.
Jag nickar mig igenom hela texten, känner igen mig så väl. Tiden är oerhört demokratiskt fördelad och istället för att gå och önska att man kunde få mer än 24 h per dygn (vilket ju är en omöjlighet) får man väl helt enkelt prioritera bland sakerna man stoppar in i sina 24 timmar. Det är egentligen inte svårare än så, men heller inte lättare… Personligen har jag svårt-att-säga-nej-syndromet.
Så jäkla rätt! Underbart beskrivet- resan är ju målet! Som ensam mamma, som tycker hon hinner träna, och dessutom träna bra- så förstår jag att du kommer att hinna! 🙂 heja!!!
Therese: i-landsproblem är också okej. oavsett hur många problem man inte har, så finns det ändå något kvar. det bara är så, liksom. 🙂 men det är också en lyx att ha så många kul grejer att göra med sin tid (istället för måsten).
…och nu insåg jag vilket i-landsproblem jag just beskrev… 😉
Hmm… Jag brukar också vara lite frågande till folk som säger att de inte tränar för att de inte hinner. Men då snackar jag om folk som inte tränar öht.
Jag själv som tränar åtminstone 7-8 timmar i veckan tycker ofta att det är ett problem att få tiden att räcka till allt som jag vill göra. Jag skulle gärna vara och gosa med min systerson dygnets alla timmar, på samma sätt som jag gärna skulle springa lika ofta. Och jobba, för jag älskar mitt jobb. Och jag skulle vilja umgås med mina fina vänner jämt. Och vissa av de här sakerna är ju i vägen för varandra, som tex att mina slitsamma arbetstider gör att jag inte orkar träna som jag vill alltid. Men samtidigt hör jag ju själv när jag skriver det här att det handlar om prioritering. Det är bara så in i norden svårt att prioritera när allt är lika roligt, och lika bra för en!
Pelle: 🙂
Anja: jag tycker att man ska ta sig tiden att hinna det man tycker är roligt. även om det är att sy, baka eller se på film.
Fummelfot: 🙂 i like. jag lägger också pengar på jordgubbar och drar in på annat.
Sofie: den där sista meningen är klockren!
Annah: absolut, men kanske blir man en bättre människa mot andra om man också värdesätter sig själv? 🙂 jag hinner återhämta mig. det är som sagt 3 intensiva pass den här veckan… ha en superbäst dag! 🙂
Em: ja, fast det är många som ställer den. inte bara till mig utan till andra. känns som det har blivit en grej att aldrig hinna någonting.
vet du- jag tycker faktiskt att frågan är sjukt larvig! ”hur hinner du?”. Störtlöjlig fråga. Jag vet många som kollar på TV betydligt mer än 10 timmar i veckan, eller spelar dataspel, eller ägnar sig åt fotografering, eller bakar eller för den delen shoppar! Så varför skulle man inte hinna! 10 timmar/ 7 dagar är inte särskilt mycket tid per 24hs dygn! Men när det kommer till träning ska det minsan ifrågasättas. Kanske väcker du upp andras dåliga samvete och då vill man ifrågasätta (gärna med undertonen att du prioriterar dåligt, eller hur?)
Det är väl lite som du skriver i slutet att med ansvar för andra så minskar tiden för mig själv. För mig handlar det hela tiden om att planera in och kunna göra det jag gillar när det passar bäst, för alla. Samtidigt som det är planerad tid så är det tid för mig som får mig att må bra. Vi har väl alla olika förutsättningar, det jag funderade lite med min fråga var att jag tyckte det såg ut som mycket träning och att kroppen då hinner återhämta sig däremellan. För även om vår vardag ser olika ut så har dygnet lika många timmar 😉
Det är iaf inspirerande att läsa om din träning och den lycka du funnit i den!
Kram
Mycket bra skrivet. Det som jag tycker är märkligt är att man ska vara tvungen att motivera för andra hur man ”hinner” lägga så mycket tid på träning. Nästan som att man är en sämre människa för att man har tid till det.
Ja, precis så! Verkligen grymt skrivet Sara och jag förstår och känner med i det du skriver. Jag lägger en stor del av min fritid på dans och hiphop och mer än en gång har jag fått undrande blickar när jag berättar att jag dansar runt 5-6 timmar i veckan under terminstid. Men det är ju det roliga som är grejen! Visst, inte allting är hysteriskt kul, viss teknik måste bara nötas in, men jag hade ALDRIG i mitt liv stått framför en spegel i 3 timmar om det inte hade vait roligt. Samma sak med löpning – inte springer jag för att vara duktig. Att jag mår bra av det jag tränar är bara en bonus och dessutom är det ju så bra att jag vill träna mer när jag mår bra. Du är inspirerande!
Och en annan sak, som kanske inte är så stor, men ändå viktig – jag har börjat köpa massa jordgubbar. Har det lite ekonomikärvt i skarven mellan studier och jobb och kände: ”Men jag BEHÖVER ju egentligen inte köpa jordgubbar…” och sen såg jag ditt inlägg när du hade köpt fyra lådor och tänkte att skit i ”behöver”, det är banne mig bara jordgubbssäsong några få månader på sommaren, så jag ska njuta av den allt jag kan! 🙂
Well spoken! Jag brukar oxå bli fascinerad av människor som ”inte hinner” göra saker som är roligt, som att träna. Tydligen är man, har jag förstått, en viktigare person om man är superstressad och superupptagen med annat än sig själv och sitt eget liv. Men varför vänta tills du får en dödsdom innan du gör allt det där du egentligen vill göra. Gör det nu!
Jättebra skrivet. Ska försöka lägga essensen av detta inlägg på minnet.
Mvh Pelle