Idag var dagen då jag – likt många andra dagar nu och då – förbannade mig själv. Varför håller jag på med den här utmaningen? Hur kunde jag komma på något så dumt? Varför kan jag inte vara som alla andra?
Jag vaknade imorse och kände att jag måste jaga minutrar. Dålig känsla! Spenderade den mesta träningen med att räkna minutrar. Dålig känsla! Adderade pass och drog ifrån. Funderade på om jag skulle lägga ner min utmaning och bestämde mig för att göra det. Det hade blivit tråkigt. När jag väl är långtidsledig vill jag vara det fullt ut och inte inlåst i en sjukt dum utmaning som tar all tid och all energi. Jag tänkte att jag istället kunde koncentrera mig på att träna utan press och tänkte att det kanske skulle sluta med att jag tränade 6000 minutrar i alla fall. Och att jag inte skulle se det som ett nederlag utan ett sunt tecken: detta bevisar för alla som läser den här bloggen att jag inte lider ett uns av träningstvång. Om det nu är någon som undrat. Själv vet jag att det är hur lätt som helst att ställa in ett träningspass – och att det enda jag lider av är en galen optimism och lust att göra jobbiga saker.
Men sedan slog det mig: om jag nu ger upp min officiella utmaning – men tänker att jag kan anta den utan att liksom tänka på det, ja då är det inte utmaningen som är problemet utan min inställning. Jag lägger för mycket fokus på det helt enkelt. Egentligen är det nämligen inte så svårt. Det är bara att powerwalka eller småjogga 90 minuter innan frukost, 90 minuter till Studio 1 på eftermiddagen och sedan 1 timme styrka på dagen. Då har jag fått ihop 4 timmar rätt enkelt. Om jag tränar på det sättet 5 dagar i veckan så resulterar det i 120 timmar på 6 veckor – och då ligger jag plötsligt på 20 timmars överskott. 6000 minutrar är bara 100 timmar.
Givetvis – och lite typiskt – är verklighet och teori inte samma sak. 90 minutrar på morgonen är jobbigt ibland när allt man vill är att få sova och njuta av att faktiskt kunna göra det eftersom man annars alltid jobbar. 90 minutrar på eftermiddagen är inte alls lockande när det är superdisigt ute och allt man vill är att sitta kvar på fiket eftersom man aldrig har tid för sådant annars.
Ikväll kompromissade jag. Gick ut och powerwalkade tillsammans med P3 Planet istället för att göra ingenting. Planen var att kvällsjogga men nä, jag kände inte för att svetta ner mitt nytvättade hår en gång till. Hur utmaningen fortskrider återstår att se. Kommande vecka ska jag nog fokusera på att ha roligt. Men det kan ju innebära att jag tränar 1000 minutrar också.
