Träningsglädje

Mia skriver klokt om överträning och säger bland annat att det är inte den som tränar hårdast och mest som blir bäst, utan den som faktiskt tränar smartast och balanserat! Det hänger så väl ihop med min för mig nykläckta insikt att ju mer man tränar desto viktigare blir det att träna varierat. Men det är ändå Rogers kommentar till Mias inlägg som fastnar på riktigt. Så förnuftigt att jag snor det rakt av från Roger:

Bra skrivet – undrar om det inte hänger ihop lite med att träningen ger så starka (endorfin?)kickar också.

Många blir nog helt enkelt beroende och får, som vid alla beroenden, svårt att kontrollera sina tankar och beteenden innan gränsen för förmågan, fysiskt eller psykiskt, passeras.

Jag tror att man ska ta t.ex. skuldkänslor för att man tvingas prioritera bort eller planera om sin träning som allvarliga varningssignaler. Likaså om träningen tränger undan mycket annat viktigt och roligt i tillvaron.

Träning kan ju ta väldigt mycket tid i tillvaron, inte bara själva träningen utan också allt (visserligen roligt men ändå tidsödande) tänkande, läsande, shoppande etc som så lätt kommer med på köpet när man hittar ett nytt intresse.

Jag tror helt enkelt att det är rätt lätt att i grunden sunda träningsvanor förvandlas till ett nästan tvångsmässigt beteende. Och det riskerar att bryta ned socialt och psykiskt långt innan det märks fysiskt i form av överträning, kanske?

Se upp för varningssignalerna helt enkelt och tänk på att fysik och psyke hänger ihop, mer än vi kanske alltid har förmåga att förstå.

Jag spenderade min tretimmarsutmaning med att yoga. Först nästan 2 timmars yin yoga och sedan 90 minuter kundalini – på Yogayama på Jungfrugatan på Östermalm i Stockholm.

Ju fler yogaformer jag testar – desto mer olik gymyogan blir det. Och desto mer gillar jag yoga. Gymyogan har sitt syfte det med – men glädjen hittar jag i helt andra yogaformer.

Instruktören på yin yogan värmde hela klassen med sin personlighet. Hon var helt utomstående fantastisk och jag ångrar att jag inte sa det till henne efteråt. Hon bjöd på insikter, kunskap, känsla, värme och personlighet på ett sätt som är ovanligt.

I yin yoga håller man positionerna i en evighet och det är väldigt skönt och känns otroligt välgörande men också lite, lite smärtsamt. Andningen hjälper till att komma djupare i positionerna men också att transportera bort det som gör ont. Eller – ”andningen är evigheten och vårt medvetande” – som instruktören sa.

Efter yin yogan kände jag mig vig som en barbiedocka i höfterna (den sorten som kan rulla höfterna åt alla håll) och jag var nyfiken på kundaliniyogan. Men där stötte jag på patrull på en gång. Vi skulle sitta på huk på ett sätt som var sjukt jobbigt eftersom vi samtidigt skulle trä armarna runt benen på ett just nu omöjligt sätt.

Resten av klassen bestod av eldandningar kändes det som. Eldandningar är en slags andning där man fnyser ut luft genom näsan.

Jag hade lite svårt att ta till mig kundalinin. Den jobbar insidan på ett sätt som är svårt att märka av på en gång. Men när vi låg i avslappningspositionen mot slutet så var det oändligt skönt och tankarna flöt iväg på ett sätt som inte går att beskriva. Jag var där och då men samtidigt någon helt annanstans. Sådär som man är när man sover och drömmer.

Man skulle ju kunna tycka att de som jobbar inom träningsbranschen har förmånen att verka inom en alldeles särskilt hälsosam bransch. Men ju större insyn jag får – desto mindre hälsosamt verkar det. Det är vassa armbågar och politiskt spel, arbete utan ersättning och tvångstankar om sig själv och det man gillar allra bäst – träningen.

Träningsbranschen är en liten bransch med ett fåtal stora aktörer och personer som sitter på mycket makt. Det är till exempel samma ägare till svenska tidningen Runner’s World som butikskedjan Runner’s Store och träningsreseföretaget Springtime Travel. Det finns fler och liknande exempel inom andra nischer i branschen. I och med dominansen finns det utrymme att göra lite som man vill utan särskilt omtumlande konsekvenser – bristen på konkurrens gör att herrarna, och damerna i de fall det finns några, på toppen sitter säkert.

På golvet, några trappsteg ner, är konkurrensen hård. Alla vill synas och höras. Att stå på scen och presentera verkar vara den ultimata rock starfantasin inom träningsvärlden och precis som i krig och kärlek är allt tillåtet. Vassast armbågar vinner.

Som glad motionär märker man inte av det där ovan. Allt verkar frid och fröjd. Kanske börjar man läsa några träningsbloggar. Man inspireras och förundras över dedikation och ambition. Man häpnas och imponeras. Vilken självdisciplin! Men följer man bloggen tillräckligt länge så börjar det sippra ut. Tvånget och ångesten smyger fram likt rök under en dörr i ett eldhärjat hus. Det hälsosamma blir maniskt och det sunda suddas ut. På bloggfasaden sitter entusiasmen påklistrad och bloggaren nickar ivrigt och säger jo men här bjuder jag på sunda tankar och inspiration. Sedan lever hon inte som hon lär.

Fitness Magazine skrev för ett tag sedan att 30% av norska instruktörer lidit av en ätstörning. 30% av alla de som står framför oss under gruppträningsklasserna har känt ångest och tvång inför vad de äter. Visst blir man en större människa av de svårigheter man går igenom – men nog känns det ironiskt trots allt. Hur hälsosam är egentligen hälsobranschen?